– Vi vill hjälpa patienterna att leva de dagar som finns kvar fullt ut, säger Okko Balagurin.
Vårljuset silar in genom en springa i den tunna, ljusa gardinen. ”Min pappa vet mycket men min farfar vet allt”, står det på en skylt ovanför sjuksängen. Under den ligger en man i blå pikéskjorta under ett blått påslakan. En kanyl löper ner under kragen.
– Välkommen på nytt! säger han då vi går ut.
Terhokoti i Norra Haga i Helsingfors är ett av Finlands fyra vårdhem som är specialiserade på vård i livets slutskede. Hemmet har knappt 400 patienter årligen och den genomsnittliga vistelsen är kring tio dagar.
– Vi har försökt göra miljön så hemlik som möjligt. Alla strikta sjukhusregler är borta, patienterna och läkarna bär sina egna kläder och både familjemedlemmar och husdjur är välkomna på besök när de vill, säger Okko Balagurin.
Han är ansvarig för hemmets 60 frivilligarbetare, som vid sidan av personalen finns till för att ge patienterna och deras anhöriga stöd i livets slutskede.
– Vårt valspråk är att när det inte finns något att göra finns det ännu mycket att göra. Ingen ska behöva dö ensam och rädd.
Efter att ha jobbat på hemmet i 18 år och själv ha varit nära att dö två gånger vet han vad han talar om.
– När andra inte trodde att jag skulle överleva kände jag mig mycket övergiven. Även om man är döende känns det tryggt att se människor och vardagliga händelser omkring sig.
Läs hela reportaget i Kyrkpressen 12/2010.