Men det räcker inte att bygga ett land med lag. För att vi ska kunna leva i trygghet och för att vårt människovärde ska respekteras förutsätts att lagarna är rättfärdiga, goda. Att något är lagligt, juridiskt rätt, säger i princip ingenting om det moraliska. Det finns det många tragiska historiska exempel på.
Redan för många år sedan gick riksdagens dåvarande justitieombudsman Pirkko K. Koskinen ut i offentligheten med reflektioner kring temat juridik och moral.
Koskinen konstaterade att det finns uppenbara gråzoner och att det är i dem som problemen ofta uppstår. Problem som, om de inte bearbetas, kan leda till att förtroendet för lagen rent allmänt försvagas.
Detta håller på att ske i Finland.
Nästan oberoende av vad lagen säger har de flesta finländare svårt, för att inte säga omöjligt, att acceptera en lag som inte tillåter söner att ta hand om sin mor i Finland. Det är naturligtvis fråga om den 65-åriga och sjukliga egyptiskan Eveline Fadayel.
Enligt ett omröstningsbeslut i Högsta förvaltningsdomstolen nyligen ska hon skickas tillbaka till Egypten. Detta bland annat med motiveringarna att hon inte är ”helt beroende” av sina anhöriga i Finland, att hon kan få vård i Egypten (något som de egyptiska myndigheterna inte kan garantera) och att hon kan komma på besök till Finland eller hennes barn åka på besök till Egypten.
Det låter som ett beslut fattat av en känslokall robot som blivit förhandsprogrammerad att ta fram nästan hurdana motiveringar som helst till ett givet beslut.
Bättre blir det inte av att Högsta förvaltningsdomstolen i sitt beslut hänvisar till tidigare beslut av samma natur. Domstolen konstaterar att det fattat samma beslut som nu i sådana fall där omständigheterna för den utvisade varit ännu sämre än i Fadayels.
Alltså: har domstolen i andra fall fattat omänskliga beslut måste den göra det även i detta fall.
Tala om robotlogik.
Till domstolens försvar måste sägas att det inte är den som stiftar lagar. Det gör riksdagen. Nu förefaller speciellt bestämmelserna i paragraf 52 i utlänningslagen (www.finlex.fi/sv/laki/alkup/2004/20040301) om beviljande av uppehållstillstånd av individuella mänskliga orsaker att vara alltför öppna för tolkningar på kanske till och med mycket vaga och/eller subjektiva grunder.
Hur kan man till exempel i fallet Fadayel korrekt bedöma ”de band som knutits till Finland” eller ”annan individuell, mänsklig orsak” som gör att det är ”uppenbart oskäligt att vägra uppehållstillstånd”?
Åtminstone till denna del visar det aktuella fallet och många andra liknande fall att utlänningslagen måste ses över. Så här kan det helt enkelt inte få fortsätta.
Det är lätt att instämma i det som ärkebiskop Leo och ärkebiskop Jukka Paarma konstaterade i ett gemensamt uttalande i juli i fjol:
”Av oss alla förväntas det ändå att vi ser den enskilda mänskans nöd och behov samt en rimlighet, utan vilken lagen inte längre är en lag.” ”Lagen och dess tillämpning kan inte vara i konflikt med det som medborgarna uppfattar som rätt och rimligt.”
Lika lätt är det att instämma i det som de två ärkebiskoparna kompletterade med katolska kyrkans biskop Teemu Sippo sade helt nyligen: ”Existerande förordningar bör tolkas till förmån för sjuka och ensamstående åldringar.”
Liksom i ekumeniska rådets generalsekreterare Heikki Huttunens konstaterande: ”De (Irina Antonova och Eveline Fadayel) behöver ingen asyl utan på sin höjd skydd mot det finlänska rättsväsendet”.
Vi har alla rätt att förvänta oss och kräva att lagstiftarna reagerar.