Enhet behöver alltså inte nödvändigtvis vara det samma som enighet. Enhet kan också finnas i respektfull oenighet. Av Mäkinens betoningar under presskonferensen förstår man är det en sådan enhet han vill vara med om att skapa.
Med tanke på Mäkinens och Ruokanens betoningar under valprocessen och det valresultat som de ledde till blir det intressant att se hur den nya ärkebiskopen väljer att försöka omsätta sina enhetssträvanden i praktiken.
Ett konkret test är vårens kyrkomöte där biskoparnas utredning om samkönade parförhållanden ska diskuteras. I fråga om välsignelse av sådana parförhållanden är ju Mäkinen på en annan linje än majoriteten av biskopsmötet. Han är för välsignelse, majoriteten mot. Just den frågan var också en av de viktigaste vattendelarna i valet.
Lika intressant som att ta del av hans markeringar i denna fråga i kyrkomötet blir det att se hur hans försök tas emot.
Får han en reell chans att värna om enheten eller kommer reaktionerna på mer eller mindre alla försök att vara avvisande?
En av biskopens främsta uppgifter är ju att, som kyrkoordningen uttrycker det, ”värna om kyrkans enhet”. Det uppdraget gäller alltså alla biskopar bland vilka ärkebiskopen är en.
Med tanke på ärkebiskopens roll som helhetskyrkans ansikte och andliga ledare är det en uppgift som för hans del bokstavligt talat gäller hela den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Uppgiften att värna om kyrkans enhet har aldrig varit lätt. Lätt kommer det säkert inte att vara för den nya ärkebiskopen Kari Mäkinen. Det visar redan valresultatet som klarare än kanske någonsin tidigare signalerar en tudelning av kyrkan.
Mäkinen fick endast 11 röster mer än medkandidaten Miikka Ruokanen. Aningen snävare kan en marginal i ett val naturligtvis vara, men någon stor majoritet att luta sig tillbaka mot har Mäkinen verkligen inte.
Redan en ytlig analys av röstningsresultatet visar att kyrkans enhet nu verkligen sätts på prov. Av de nio prosterierna i ärkestiftet fick Mäkinen majoriteten av rösterna i fem och Ruokanen i fyra. Och här hade Mäkinen alltså hemmafavör.
I de åtta övriga stiften röstade majoriteten i sex (Tammerfors, Uleåborg, S:t Michel, Borgå, Kuopio, Lappo) för Ruokanen och i två (Helsingfors, Esbo) för Mäkinen.
Mot denna bakgrund är det mycket svårt att hävda att Mäkinen automatiskt och reellt är en biskop för hela kyrkan. Han förefaller framför allt vara en biskop för några prosterier i ärkestiftet och för de två stiften i huvudstadsregionen. Eller rättare sagt: för en majoritet i de stiften.
Han var inte den kandidat som majoriteten av de röstberättigade i resten av landet ville se på ärkebiskopsstolen.
Trots det lönlösa med alla ”om” i detta sammanhang kan det kanske ändå vara åtminstone intressant att fråga hur det hade sett ut om ärkestiftet inte hade så oproportionerligt många röster och om de 51 rösteberättigade som nu lät bli att rösta hade fullgjort sin uppgift.
De frågorna förblir förstås obesvarade.
Siffrorna över den knappa röstmarginalen och fördelningen av stödet visar alltså att Mäkinen inte automatiskt är en ärkebiskop för hela kyrkan.
Men de visar definitivt inte att han inte kan visa sig vara eller bli det. Hur det blir är en öppen fråga, ett oskrivet blad.
Hur frågan blir besvarad och vad som skrivs på de ännu tomma sidorna beror i hög grad på Kari Mäkinen. Men inte endast på honom.
Mäkinen kan och måste naturligtvis själv bestämma hur han handlar och vad han säger. Men han kan inte avgöra hur det han gör och säger tas emot. Det beror på alla dem som på ett eller annat sätt, i ett eller annat sammanhang, i en eller annan uppgift kommer i kontakt med honom och bedömer hans ord och hans handlingar.