Jag tar en bit choklad och stirrar på kaffetermosen framför mig. Det känns som om huvudet kommer att explodera av all inbankad kunskap, samtidigt har jag svårt att fånga en enda klar tanke. Vi blir tillsagda att vända på pappret. Det största duglighetsprovet hittills i mitt liv har börjat.
Studentbetyget blev något av en besvikelse för mig, främst kanske för att jag inte pallade för pressen och gjorde onödiga slarvfel. Fortfarande är jag ambivalent till att ett enda prov ska tillskrivas så stor betydelse. Om studentexamen får en större roll, som en arbetsgrupp vid undervisningsministeriet föreslagit, protesterar jag vilt. Säger inte det sammanhållna resultatet av tre års studier mer om vad den enskilda eleven kan än studentbetyget?
Jag välkomnar en samordnad ansökningsprocess, men gillar inte den syn på utbildning som förslaget förmedlar. Redan nu handlar gymnasiet om att avverka ett visst innehåll så snabbt som möjligt snarare än om verklig förståelse. Tanken om kunskap som ett redskap för allmänbildning och personlig mognad kommer obönhörligen i andra hand.
Det behövs både teoretiskt och mera praktiskt inriktade människor i alla branscher. Betygen visar inte hur intresserad eller lämplig en människa är för en enskild utbildning. Inträdesförhören kan däremot ge en liten fingervisning om hur seriös en ansökan egentligen är.