Efter att ha tagit del av bland annat Kommunförbundets nya vd Kari-Pekka Mäki-Lohiluomas tankar i en intervju i nummer 2/2010 av Tjänstemannacentralorganisationens tidning slås man av misstanken att alla kanske inte tänker så helt annorlunda i dag.
I intervjun behandlar Mäki-Lohiluoma behovet av att prioritera i serviceutbudet. Han nämner att över hälften av kommunernas pengar går till social- och hälsovård och att största delen av pengarna går till barn under skolåldern och till pensionärer. Han påminner också om att åldringarnas två sista levnadsår är ”överraskande dyra” och utgör 80 procent av kostnaderna under hela livet samt att personer över 100 år ”kostar samhället i genomsnitt 33 000 euro per år”.
Liknande kostnadsberäkningar har av andra tidigare gjorts för bland annat människor med Downs syndrom.
På frågan om samhället borde erbjuda åldringar eutanasisprutor svarar Mäki-Lohiluoma: Det rekommenderar jag inte. Han fortsätter: Såväl för oss själva som för samhället vore det bra om vi alla skulle göra ett vårdtestamente.
Är inte det ett annat sätt att säga att ansvaret för att avsluta sitt liv i ”rätt tid” läggs på var och en av oss? Som ett alternativ till att någon annan ger oss sprutan.
Med tillräckligt ofta återkommande påminnelser om hur dyra en del av oss blir för samhället borde alla kunna se och förstå att känslan av att ligga andra till last växer hos de utpekade grupperna eller hos sådana som representerar dem.
I ett sådant socialt tryck blir tanken på döden allt attraktivare tills den till slut börjar kännas som det enda moraliskt rätta.
Det effektivaste sättet att undvika dyra åldringar är förstås att hoppas att alla som inte längre kan producera och konsumera som människor i ”sina bästa år” förstår att det bästa de kan göra är att dö. På ett eller annat sätt. De är uttjänta röstförsedda verktyg.
När det gäller personer under skolåldern är de på väg att bli dugliga röstförsedda verktyg. För dem behövs därför andra recept. Men problemet är i princip detsamma: att få den åldergruppen att kosta så lite som möjligt.
För de flesta torde synen på människan som ett instrument utan egenvärde vara djupt motbjudande. Ändå är rösterna som protesterar mot denna allt allmännare syn få och blygsamma.
Tyvärr hör också kyrkans röst till den här kategorin. Därmed har kyrkan bidragit till att de så kallade marknadskrafterna samt deras ekonomi-, effektivitets- och produktivitetsfixerade förespråkare fått företräde då det gäller att formulera agendan för samhällsutvecklingen.
Vad det har lett till vet vi: större inkomstskillnader och fördjupad social misär för allt fler.
I den marknadsorienterade tankemodellen är det primära ekonomin och allt ska underställas den. Det är till detta som ett klart alternativ måste formuleras. Ett alternativ där ekonomin ersätts med människan i centrum.
Det innebär naturligtvis inte att de ekonomiska realiteterna kan nonchaleras eller glömmas. Men det innebär att det primära är människans bästa också om det inte alltid skulle vara det ekonomiskt sett maximala.
I den alternativa modellen har människan ett egenvärde som är lika stort från vaggan till graven. I den delas livet inte upp i kostsamma avsnitt och lönsamma avsnitt. Livet ses som en värdefull helhet oberoende av i vilken situation eller ålder individen råkar befinna sig.
I den modellen är ansvaret för människans väl inte en kostsam utgift utan en självklar del av en mänsklig solidariteten. Den betonar individernas ansvar för varandra i stället för att som nu utgå från att det offentliga ska ta hand om allt. Eller att den som har råd ska kunna köpa sig allt.
Människan ses kort sagt som en skapelse till Guds avbild och inte som ett verktyg som används och slängs bort då det inte längre duger till det som det är tänkt att användas till och för.
Endast i en sådan modell kan vi känna oss trygga och värdefulla. Från vårt första andetag till vårt sista.