– I grund och botten handlar det om att vara närvarande på scenen – närvarande i förhållande till historien som skall berättas, dina medspelare och dig själv.
Alma Pöysti hör till den generation av skådespelare som fått sin utbildning vid Teaterhögskolan på denna sida av 2000-talet. Det är lite märkligt, säger hon, att Teaterhögskolan är just en högskola, en akademisk utbildningsinstitution.
– Teater är så mycket mer än en intellektuell grej. Det är ett mycket praktiskt och fysiskt jobb som handlar om förhållandet mellan kroppen och omvärlden, tiden och andra människor. Det är egentligen en utbildning som alla människor skulle ha nytta av att gå igenom.
Det grymma och vackra
Vi skådespelare, säger Alma Pöysti, är hantverkare, del av en tradition som sträcker sig ett par tusen år tillbaka i tiden.
– Skådespelaryrket handlar för mig om att gestalta, ta reda på och undersöka allt som är mänskligt.
Till det mänskliga hör historien, filosofin, visionerna, fantasin, kroppen. Och inte minst berättelserna.
– Människan hittar på historier – grymma, vackra, fantastiska, absurda – för att förklara tillvaron, och för att söka tröst i den. Det kan handla om antikens gudaväsen, nordisk asatro eller Tusen och en natt, serietidningar, sångtexter. Eller varför inte också Bibeln.
Alma Pöysti säger sig vara lite rädd för de stora orden. ”Gud” och ”Kärlek” går knappast att fånga med språket. Men upplevelsen av en andlig dimension blir uppenbar i naturen. Och i stillheten, som är allt mer nödvändig i en värld som brusar förbi.
Samtidigt är ondskan en realitet.
– Se bara hur världen ser ut. Hur ofta är vi inte skenheliga, och har lätt att döma andra människor. Människan har också en mörk sida.
Det är bland annat i detta spänningsfält mellan det onda och det goda, det som varit och det som kommer, som teatern gestaltar livets drama. På scenen stöts och blöts skådespelarna mot varandra.
Läs mera i Kyrkpressen 9/2010.