I kyrkoherdeval förser kandidaterna och/eller deras stödgrupper allt oftare församlingsmedlemmar med olika slag av material, allt från broschyrer till filmsnuttar på nätet. Kandidaterna i ärkebiskopsvalet har närmat sig de röstberättigade med ”informationsmaterial” och inför församlingsvalet blir det förmodligen ganska livligt på reklamfronten.
En första och förmodligen ganska vanlig reaktion är att reklam inte hör hemma i kyrkliga val. Det av den enkla anledningen att det liksom hör till att som kristen vara lite blygsam och tillbakadragen. Eller ödmjuk om man hellre vill använda det ordet.
En ödmjuk person gör inte väsen av sig eller om sig själv. Hon eller han ser inte heller med blida ögon på att andra gör det. Valen har sin gång och resultatet blir som det blir.
Så kan man förstås resonera och kanske låter det till och med klädsamt. Men realistiskt är det inte. Och inte ens önskvärt. De som ställs i en valsituation har rätt att få information om de alternativ som står till buds. Annars sker ju valet i blindo.
Frågan är därför inte om det behövs information eller inte. Frågorna gäller snarare vem som ska stå för den, hur den borde vara utformad, vilken omfattning som kan anses rimlig och så vidare.
Självklart har de som ställer upp som kandidater det yttersta ansvaret för hur en val- eller informationskampanj utformas. Det är de som måste bestämma vad de vill informera om och varför. Ett stort ansvar för kampanjen har självfallet också de som ställer upp en kandidat eller kandidater.
En av många frågor som måste besvaras är om avsikten är att ge saklig information eller att sälja en produkt. De två behöver naturligtvis inte stå i ett motsatsförhållande, men de går inte heller nödvändigtvis hand i hand.
Det finns alltid en fara att behovet av att sälja blir större än behovet att informera.
Ansvaret för kampanjerna får i alla fall inte helt överlämnas åt kandidaterna. Liksom bland oss alla finns också bland dem personer med både bättre och sämre omdöme.
Därför bör både församlingarna och församlingsmedlemmarna också aktivt vara med och påverka den valkampanjskultur som håller på att utformas.
Församlingarnas uppgift är inte minst att se till att den grundinformation finns som behövs för att kunna jämföra kandidaterna och därefter fatta sitt val. Det kan ske på många olika sätt och alla är säkert bra utom – som det heter – de tråkiga.
Om kandidaterna har det yttersta ansvaret för hur den personliga valkampanjen utformas är det kyrkans och församlingarnas uppgift att ta ansvaret för att de kollektiva behoven av information som finns tillgodoses.
Det som förmodligen sist och slutligen är det avgörande för hur de kommande valkampanjerna ser ut till form och innehåll avgörs av dem som röstar. Visar det sig att populism går hem får vi räkna med populistiska kampanjer. Visar det sig att saklighet väger tyngst kan vi räkna med sakliga valkampanjer.
För kyrkan och församlingarna gäller det att ta dessa frågor på allvar.
Det goda med kampanjer är att de förhoppningsvis väcker intresse också för kyrkliga val. Nu skulle det gälla att hitta en modell som minimerar mindre goda sidor, som till exempel att den som har råd att föra kampanj har bättre förutsättningar att bli vald än den som inte har råd.
Kyrkan och församlingarna kunde därför med fördel redan nu utarbeta om inte direkt regler så åtminstone rekommendationer för vad som är önskvärt och icke önskvärt i kyrkliga valkampanjer.