Efter detta kan det säkert för många upplevas som förbryllande att biskopsmötet i alla fall anser att man inom ramen för den pastorala verksamheten kan be med och för dem som registrerat sitt partnerskap.
Den fråga många redan ställt sig är om inte detta kan ses som ett kyrkligt accepterande av samkönade partnerskap. Kyrkan kan väl inte be för något som man inte accepterar?
En misstanke som därefter ligger snubblande nära är om biskopsmötet i detta fall försökt sig på det omöjliga konststycket att samtidigt säga ja och nej till samkönade par. Alltså att biskopsmötet brutit mot Bibelns uppmaning att ja ska vara ja och nej ska vara nej och i detta fall sagt ett bestämt ”tja”.
Så kan det se ut, men så är det ändå inte.
Det som biskopsmötet har sagt är att homosexuella personer har samma självklara rätt som alla andra att be tillsammans med kyrkans representanter och samma rätt att blir delaktiga av förböner.
En spydisk kommentar har varit om det verkligen behövdes nio biskopar att säga detta. Svaret är att det förmodligen behövdes. Det visar de likaså spydiska kommentarerna om att kyrkan nog kan välsigna byggnader av olika slag, men inte alla människor.
Problemet med biskopsmötets besked uppstår om man inte gör åtskillnad mellan att välsigna personer eller välsigna deras handlingar. I det aktuella fallet alltså mellan homosexuella personer och deras samkönade parförhållanden.
Till det förra säger biskoparna ja, till det senare nej. Nejet är en konsekvens av synen på äktenskapet som ett förhållande mellan man och kvinna. Jaet är en konsekvens av att vi alla har rätt till bön och förbön.
Svårare än så är det egentligen inte.
Det slutliga beslutet om hur kyrkan ska ha det i denna sak fattas av kyrkomötet. Det behövs inte ens små siargåvor för att säga att ärendet där kommer att väcka livlig debatt.
Det som förhoppningsvis kan undvikas är en hetsig, upprivande debatt. En sådan gagnar ingen. Åtminstone inte dem som vill slå vakt om det kristna äktenskapet som det nu definierats också av biskopsmötet.
Även om det kanske kan förefalla blåögt att hoppas på en saklig debatt finns alla skäl att göra det och att be om en sådan.
Eftersom det knappast kan anses troligt att någon kommer att tala för en begränsning av vem eller vilka kyrkans representanter kan be med och för blir den stora frågan förmodligen hur och var det kan ske.
Också här ger biskopsmötet åtminstone indirekt vägkost för kommande diskussionen. I och med den klara gränsdragningen mellan äktenskap och andra förhållanden ter det sig självklart att element som förknippas med ingående av äktenskap inte bör finnas med och leda tankarna i äktenskaplig riktning i andra sammanhang.
Utan att gå in på detaljer i övrigt kan det konstateras att två bröllopsklädda personer framför en präst vid altaret och med festklädda ”medbedjare” i kyrkbänkarna mer än mycket påminner om ingående av äktenskap.
Redan detta exempel visar att kyrkan behöver klara direktiv om vad som är möjligt och vad som inte är möjligt. Det sannolika är att man inte kan enas om praktiska lösningar som kan accepteras av alla. Och då är den signal om samvetsfrihet som biskopsmötet gav av stor betydelse.
Det är alltså att hoppas att kyrkomötet i sin behandling av denna fråga så lugnt och sakligt som det bara är möjligt ger vägkost åt biskopsmötet för fortsatt behandling av hur ärendet kan föras vidare i praktiken enligt de välkomna principer som nu slagits fast.
Det är också att hoppas att alla efter det tar böner och förböner för vad de är och inte läser in annat i dem. Det gäller både dem som är för och dem som är mot kyrklig välsignelse av samkönade parförhållanden.