Hedemora, den lilla staden som är Dalarnas äldsta. Mina kolleger här på tidningen har hört om stället ett antal gånger; jag och min man, båda mycket finlandssvenska, bodde där några år.
Jo, vi bodde i ett rosa hus, storhandlade på Hemköp, läste Dagens Nyheter och tuggade pliktskyldigast i oss lite falukorv då och då. För att inte tala om den olyckliga söndag då vi smakade surströmming, för att känna oss helt integrerade.
Min något ont anande make öppnade burken i en vattenfylld hink på balkongen. Ändå hade vi i ett nafs Hedemoras totala flugbestånd över oss. Och strömmingsbitarna vi slutligen åt, med förskräckt uppspärrade ögon, var stora som fingerborgar. Inte ens messmöret gjorde eftersmaken mindre plågsam.
Så ja, många av våra fördomar blev bekräftade, men ännu fler kom på skam. Mina kolleger på dagstidningen jobbade hårt och flitigt, våra möten var inte onaturligt långa och besluten snabba.
Vissa av mina intervjuoffer, med betoning på offer, var fåordiga och buttra som om jag befunnit mig i Peräseinäjoki en vanlig tisdag. Och många var högst medvetna om och intresserade av hur svenskt det är på vissa håll i detta land.
Det är klart, harmlösa förutfattade meningar måste vi få ha om vårt kära broderfolk. Det hör till. Men likväl gör det gott att träffa på beteenden som utmanar det vi alltid haft på känn.
Mitt lilla försvarstal betyder inte att jag får något tårögt i blicken den 6 juni eller att jag smygköpt en bricka med kronprinsessan Victorias och Daniels förlovningsbild. Men en dalahäst står orubbad och stolt på mitt fönsterbräde.