På den tiden ägde kyrkan varken domkapitelshus eller biskopsgård i Borgå. Också Stiftsrådet som institution var i rörelse för att senare gå i hamn hos och bli en del av Kyrkostyrelsen.
Det strategiska utspelet gick ut på att flytta i första hand biskopsgård och domkapitel i anslutning till stiftsgården Lärkkulla och skapa ett starkt centrum för stiftet i Karis, mitt emellan Helsingfors och Åbo. Säkert fanns tanken att också kunna placera Stiftsrådet där och ge det nya stiftscentret tillräckligt många aktörer. I de kyrkliga sammanhangen föll utspelet platt till marken.
Den enda reaktionen kom från Borgå stad. Staden frös omedelbart den planerade hyreshöjningen på biskopsgården. Sedan dess har Borgå stad skött sin strategi målmedvetet och under de senaste åren satsat flera miljoner på att renovera biskopsgården i toppskick. Miljonerna betalas tillbaks av Kyrkostyrelsen som för sin del har undertecknat ett hyreskontrakt på 30 år. Biskopsstolen förblir i Borgå som staden vill, och kyrkan betalar kalaset.
Under åren har staten och undervisningsministeriet genomfört utbildningsstrategier som drabbat bland annat Lärkkulla. Stiftsgården har i alla tider haft en kyrkligt profilerad utbildning, men den är numera en del av yrkeshögskolan Novia i Åbo. Också kyrkan utgår från att grundutbildning upp till universitetsnivå är en av samhällets uppgifter. Den som betalar, den bestämmer.
Med facit i hand kan man säga att Karis församlings utspel hade suttit väl i verkligheten tjugo år senare. Det svenska stiftet hade haft ett fungerande administrativt och fortbildningscentrum i egna fastigheter. Dessutom placerat i den enda svenskspråkiga kyrkliga samfälligheten i Nyland, med rätt att själv administrera sin domkyrka.
I och med den stora kommunreformen förändras den kyrkliga geografin radikalt. Allt flera kyrkliga samfälligheter kommer i framtiden att höra till finskspråkiga stift. Det har sagts tidigare från denna plats: det betyder att Borgå stift i framtiden får allt mindre att säga till om den administrativa struktureringen av församlingslivet. Utan egna samfälligheter att administrera löper Borgå risken att degraderas till ett B-stift.
Inom fortbildningen är samfälligheterna tunga aktörer som kan bjuda på lokalt skräddarsydd fortbildning. Kirkon koulutuskeskus i Träskända klarar genom sin volym av den konkurrensen. För Lärkkulla som fungerar som den svenska fortbildningscentralen är volymen från början liten. Utan de stora församlingarnas medverkan i svensk fortbildning blir volymen så liten att mycket måste lämnas bort. Kvar blir en halvtom stiftsgård.
Men det är inte bara volymer det gäller. ”Fortbildning är identitetsskapande”, påminner avgående Lärkkulladirektorn om i denna tidning. Om stiftsgården blir som vilket kommersiellt kurscentrum som helst tar det skada om inte till sin själ så åtminstone till sin profil.
Det gäller för hela stiftet att ta ett radikalt grepp på den utveckling som under alla omständigheter är på gång. Kommungränser är inte heliga ting. Också med tanke på stiftsgården och den identitetsskapande fortbildningen heter en lösning svenskspråkiga samfälligheter.
Dessvärre är tanken på särskilda svenskspråkiga samfälligheter en lika radikal tanke som någonsin Nybacks och Weckströms utspel för tjugo år sedan. Men möjligheterna finns, då som nu. Och risken att Borgå stift degraderas till ett B-stift är verklig.