Berndt Arell är konstnären som bygger utställningar där andra målar tavlor. Och han vet precis hur det hela började – med en karamell på ett museum.
Inte vilket lördagsgodis som helst utan läraren Nils Oskar Janssons första karamell.Den som finns sparad på Sagalund i Kimito, muséet som den blivande chefen för så många muséer besökte när han var åtta, nio år gammal. Där står karamellen utställd, bland andra föremål som Jansson samlat i skolhuset som i tiden rymt Tjuda pedagogi.
– Karameller var sällsynta på den tiden, de hörde inte till barns vardag, säger Arell. Och förklarar hur ett enkelt föremål som ”min första karamell”, den som Nils Oskar inte snaskade i sig, utan sparade kan bli till en fascinerande historia. Det var då jag insåg att också föremål kan tala, säger Arell.
Religion på väggarna
Religionen har varit en röd tråd i muséerna där Arell varit chef. På Åbo konstmuseum ställde han upp luthersk nutidskonst i samråd med Kirkkopalvelut, det finska församlingsförbundet. På Kiasma var det Marita Liulias utställning Choosing My Religion – nio världsreligioner som granskades ur ett feministiskt perspektiv.
Muséet för nutidskonst Kiasma är annars alla museichefers dröm, säger han Hälften av publiken är under trettio år.
– De känner av att det är deras samhälle. Ny teknik och nya medier, det speglar samhället av i dag.
Äldre konst måste man känna bakgrunden till för att kunna tolka och förstå. Som den nyss avslutade Picassoutställningen,
– Du måste veta att där är hans sjunde fru, det där hans femtonde barn, att tyskarna bombade Guernica. Annars talar bilderna inte.
Nutidskonst behöver man inte kunna för att kunna ta emot.
Läs mer i Kyrkpressen nr 3/2010.