De flesta som blir faddrar har en ganska dimmig bild av vad fadderskapet innebär. Han man gett en silversked till dopet och kommit ihåg gudbarnet på jular och födelsedagar har man väl skött sig, eller?
Att få någon att ställa upp och berätta om hur väl han eller hon skött sitt fadderuppdrag visar sig vara mer eller mindre omöjligt. Också troende faddrar skruvar generat på sig då det blir tal om att ge gudbarnen andlig fostran. Fadderskapet verkar föda dåligt samvete hos de flesta av oss.
Mimma Ekblad har fyra barn som alla är döpta. Hon förväntar sig att faddern är en speciell person för just det barnet, någon som bjuder på lite extra uppmärksamhet – och det där lilla extra behöver inte vara materiellt.
– När min sons gudmor ringde och frågade vad han vill ha i julklapp sa jag att kan du inte ta med honom och bowla i stället.
Hon är själv fadder till några barn, och med dem har hon någon gång gjort en insats genom att ta sig an barnet då föräldrarna har varit stressade.
– Det betyder mycket för barnet om en gudförälder till exempel skickar ett vykort från en resa.
Läs mera om fadderskap i veckans Kyrkpressen nr 51/09.
Se också Faddrarnas ABC
