– Jag minns det eviga väntandet på att pappa skulle komma hem på permission. Och att det var hemskt när mamma grät då han for tillbaka till fronten. För mig var mammas gråt jobbigare än att pappa åkte.
Och det värsta hände. Sven kom inte levande från kriget. Westerholm anser att de trots allt var privilegierade då de fick hem hans stoft.
– Många änkor vars män försvann i kriget har väntat hela livet på att han en dag ska komma in genom dörren.
När Westerholm gav ut sin bok I sorgens och saknadens tid
år 2001 upplevde hon att attityderna mot änkorna och krigsänkebarnen
svängde till det bättre. Det hände att man i annonser bjöd in
krigsänkorna till lokala veteranmöten. Men nu har allt fallit tillbaka
i det gamla mönstret igen.
– Krigsänkebarnen har fått kämpa sig till en plats vid hjältegraven under uppvaktningarna på de stupades dag. Än i dag kan förvägras vi delta i uppvaktningen på en ort.
– Får vi över huvudtaget sätta ner blommor vid gravarna gör vi det sist. Trots att vi är de närmaste anhöriga. Det är våra män och pappor det handlar om.
Läs mera om Elsa Westerholm och krigsänkebarnen i veckans Kyrkpressen nr 51/09.