Ni kanske minns breven, förr i världen brukade man kommunicera med sina släktingar och vänner med sådana. Man skrev, ofta för hand, sitt ärende och satte pappret i ett kuvert och förde det till posten. Posten levererade sedan brevet till mottagaren. Det var tiden före textmeddelande, epost och chatt. Ibland skrev man brevet på online-printer, fast man kallade ju det skrivmaskin på den tiden.
Det här brevet var skrivet av en broder och syster i Kristus. De bad om förlåtelse för något de gjort, det var inget de gjort mot oss utan mot Guds vilja. De allra flesta människor i dag skulle troligen rycka på axlarna och fråga sig vad det där nu är att be om förlåtelse för.Men jag blev glad. Inte över det som de gjort utan över brevet. Att de hade mod och brydde sig om att öppet be sina trossyskon om förlåtelse. Jag har en hälsning till er: Det som ni har bekänt är i Jesu namn och för hans skull förlåtet! Och tack för exemplet ni gav.
Det påminner mig om en histora jag hört. Ett pastorspar kom för förbön till en man med profetisk gåva. När profeten såg på pastorns hustru sade han just det som de flesta drömmer mardrömmar om i sådana situationer: Det har varit en stor synd i ditt liv. Man kan bara ana vad som rörde sig i den stackars kvinnans tankar just då. Men profeten fortsatte: Jag frågade Gud vad det är. Och Gud svarade: Jag minns inte.
Denna morgon läste min hustru och jag om syndanöden och om att sorg som är efter Guds vilja leder till en omvändelse som ger frälsning. I världens sätt att sörja finns ingen förlåtelse, den leder till död.Det är bara att stämma upp i Spikarnas lovsång: Du är förlåten, du kan gå fri. Jag är förlåten, jag kan gå fri.