– Kom ihåg att lyssna på de andra, uppmanade hon men lät mig trots allt komma med.
Ett fatalt misstag som ledde till en relativt lång körbana i personliga stämmor. Iklädd den ena kördräkten anskrämligare än den andra har jag sedan glatt sjungit med både här och där. Hummat med i altstämman. Vanligen med koll på orden men svävande i tonen.
Det värsta är när någon vilseledd, som tror att jag kan sjunga, uppmanar mig att ta ton. Jag startar upp hela melodin från ett hopplöst tonläge, chansar i blindo och drar ner hela sångarglädjen i altarnas djupaste källare där inga ord längre formas utan endast urljud. ”Stjärnan från Betlehem leder ej bort men hem. Bööööööönööönn ö höödöönöööö ...”.
Vackert!
Talang eller ej – jag älskar ju i alla fall att sjunga. (Annars hade jag väl inte klätt ut mig i de där körkläderna!) Att sjunga tillsammans är bland det roligaste som finns. Musiken, texterna, rytmerna och klangen fyller sångarna till en gemenskap svår att beskriva. Ensam hemma i duschen sitter stämman inte alls lika fint. Det är något med att sjunga tillsammans. Något fint.
Särskilt jultiden erbjuder goda möjligheter för både skön- och kråksångare att ta ton. För en gångs skull har vi många gemensamma melodier. Ur ryggmärgen hämtar vi tusen juleljus, stilla nätter och tunga fjät runt gård och stuva. I ren förvåning sjunger vi tre verser obegriplig gammalsvenska utan att staka oss och känner oss dessutom berörda av både orgelmusik och gosskör.
Mitt nästa körframträdande blir med arbetsplatsens damkör som traditionsenligt rör sig själva till tårar varje julfest – i varm gemenskap.