– I Köpenhamn måste man komma överens om juridiskt bindande åtaganden. Att enbart ge en politisk handskakning gällande nationella åtgärder vore ett otillräckligt svar på klimatkrisen, menar Kaisa Kosonen från Greenpeace. Hon betonar också vikten av att utsläppen minskar på global nivå före år 2015. Det här lyckas endast om det finns ett internationellt regelverk som skapar förtroende länderna emellan.
Katri Suomi från Kyrkans Utlandshjälp säger att konsekvenserna av klimatförändringen redan nu kraftigt försvårar människornas liv i många utvecklingsländer. Därför måste industriländerna i Köpenhamnavtalet förbinda sig vid tillräcklig finansiering på kort sikt och garantera en förutsägbar finansiering på längre sikt. Utvecklingsländerna behöver offentligt stöd på minst 110 miljarder euro per år fram till år 2020.
– Utvecklingsländerna behöver finansiering för att anpassa sig till klimatförändringen och för att motverka den, för att utveckla teknologi och för skydd av skogar. Industriländernas offentliga finansiering skall dock vara nya pengar, d.v.s. ett tillägg till nuvarande biståndsfinansieringen, säger Suomi.
– Arbetsplatserna bör bli miljö- och klimatvänliga. Samtidigt ökar kravet på kunnande. Enligt löntagarorganisationerna bör Köpenhamnavtalet vara ambitiöst, men målsättningen bör vara en rättvis övergång. Det kräver satsningar på utbildning och att arbetstagarna blir hörda vid strukturomvandlingar, påminner Markus Penttinen från Akava.
Bakom ställningstagandet står Greenpeace, Akava, Medborgarnas världsscen, Kepa, Kehys, Kyrkans utlandshjälp, Luonto-Liitto, Jordens vänner, Natur och Miljö, Finlands naturskyddsförbund och WWF.