Olkinuoras son dog i plötslig spädbarnsdöd när han var drygt två månader.
– All död kommer med skuldkänslor och som förälder känner man sig alltid ansvarig för sina barn. Mest anklagade jag ändå Gud. Trots att jag började studera teologi strax efter Villes död, kunde jag inte be ”Fader Vår” till slut. Det stannade alltid vid ”ske din vilja”.
Så det hjälper inte att vara troende?
– Ofta, men inte alltid. Om man faller så faller man högt ifrån. Att vara teolog till yrket och utbildningen är en sak, att vara förälder en annan. Sorgeprocessen åtföljdes av tre frågor.
– Först frågar man sig varför just vi drabbas, sedan varför det inte kan drabba också oss. Tredje frågan är varför småbarn måste dö över huvud taget. Först blir man bitter och vresig, säger Olkinuora, men småningom upplever man en dag då man inte längre funderar på dödens orsak utan i stället på meningen med livet.
– Vår familj upplevde väldigt starkt att livets mening inte mäts i tid, utan att det är djupet som gäller.
Sorgen river gränser
Enligt Olkinuora gör sorgen människor till medmänniskor. Hon drar sig ändå inför påståendet om att svårigheter skulle ha en förädlande verkan.
– Man förädlas inte, men den empati som finns i en människa frigörs. Det ryms mer i ett brustet hjärta eftersom sorgen river ner många gränser. Familjens sorgeprocess underlättades av att de intuitivt införlivade den i sin vardag.
– Vi nämnde Ville vid namn och lät hans foton och saker stå framme. Även barnen deltog i sorgens olika ritualer och vi såg honom som både död och obducerad. Skolan hade stor förståelse för krisen, vi sörjde inte enbart inom hemmets väggar.
Till sorgearbetet hör också att kunna ta vara på alla solstrålarna i tillvaron – som när ens barn påpekar att ”Hej Mamma, du bakar igen! Och du sjunger när du bakar!”.
– De två barnen som föddes efter Ville var väldigt viktiga, så konkreta! Att förlora ett vuxet barn är väldigt svårt, då man sällan får ny barnaglädje. Barn kan aldrig ersättas av nya, men tillför alltid nytt liv och ny glädje vid sin ankomst.
Läs mera i Kyrkpressen nr 44/2009