Myndigheterna påstår att Bernal och Oviedo stupat i strid mellan gerillan och armén. Att så skulle vara fallet kan man med fog tvivla på. I så fall kastades de ut i strid direkt eftersom Oviedo stupade dagen efter att ha lämnat hemmet och Bernal tio dagar efter att han försvann. Bernal var dessutom utvecklingsstörd och stod mentalt på en nioårings nivå.
– Min utvecklingsstörda son hade blivit gerillasoldat på mindre än tio dagar, utbrister Luz Maria Bernal Porras. Han som varken kunde skriva, räkna eller känna igen pengar.
– Att min son skulle ha varit gerilla fick jag reda på när vi hämtade kroppen, säger Blanca Nuiva, mamma till Julian Oviedo. Gerilla blir man inte på en dag. Dessutom har min son frivilligt gjort värnplikten och det bevisar att han inte var gerilla.
Att militären avrättat de unga männen står helt klart för deras mödrar. Det är faktiskt möjligt i Colombia. När president Alvaro Uribe blev vald lovade han krossa gerillan, något han inte lyckats göra under de åtta år han suttit vid makten. Framgången i kriget mäts i antalet stupade gerillasoldater. Soldaterna får extra betalt och permission per uppvisad död. Dessutom går de i nittio procent av fallen fria från åtal. Militären drivs alltså av både en piska och en morot. Finns det inga riktiga soldater fabriceras de. Men det medger myndigheterna naturligtvis inte.
Illegala avrättningar
– Militären iscensätter striderna, säger mänskorättsjuristen José Alvear Restrepo i Bogotá. Och de slarvar när de gör det. De döda kan ha en hel uniformsjacka över skottsåren, de har skjutits på nära håll, har fel nummer på skorna eller haft vapnen i fel hand.
På grund av sin skada kunde Fair Leonardo Bernal Porras använda bara vänster hand. Det oaktat hade han haft vapnet i sin högra hand när han påståtts ha stupat.
Restrepo gillar inte uttrycket Falsos Positivos. Positivos är stupade gerillasoldater. Att man kallar dem stupade tar udden av brottet, även med tillägget falska, anser han.
– Det handlar om en illegal avrättning, säger han. Trots att det inte finns dödsstraff i Colombia har avrättningarna ändå varit en del av vardagen i landet. Men antalet har ökat under Uribes tid vid makten och det visar att avrättningarna systematiserats.
Gemensamt för många av offren är att de kommer från fattiga områden. De är arbetslösa, narkomaner, småkriminella eller utslagna. Det verkar som om de lockats med arbete och transporterats levande till platsen där de blivit dödade. Tidigare var det mest oliktänkare, organisationsledare och oppositionspolitiker som maskerades till gerilla.
Ett liv i ovisshet
Nu lever mammorna i ovisshet om vad som hänt deras söner mellan det att de lämnade hemmet och tills de blev skjutna. Hur kom de sig till norra Santander där de återfanns skjutna? Fördes de dit som fångar eller följde de med frivilligt? Varför just deras söner?
– Fair Leonardo sade inte vem han skulle träffa när han gick hemifrån, säger Luz Maria Bernal Porres. Några dagar tidigare hade han nämnt att någon söker tjugo män till skogsplantering. Jag förbjöd honom att åka dit eftersom det är gerillaområde. Jag bara nämnde det, svarade han då.
Allmänt tror man att paramilitären tvingat männen med sig och att militären skjutit dem. Ingen annan än militären får betalt för stupade gerillasoldater. Att just unga män från Soacha drabbats tror man också beror på att många internflyktingar bor i staden. Och att deras anhöriga inte skulle anmäla dem försvunna.
Ovissheten plågade mödrarna också under tiden sönerna var försvunna. De hade anmält sönerna som försvunna och sökt igenom alla tänkbara och otänkbara platser på egen hand. Det var först i september som i fjol som de fick redan på att sönerna var skjutna.
– I början av september hörde vi ett rykte om att de försvunna sönerna från Soacha hittats döda, säger Blanca Nuiva. På rättmedicinska anstalten fanns bilder på okända döda och dit åkte jag regelbundet för att se om Julian fanns med bland dem. En dag fick jag frågan om han hade några tatueringar. Genom vågen han hade tatuerat på sin arm gick han att känna igen.
På samma instans fick även Luz Maria Bernal reda på var hennes son fanns. Bägge hade begravts i massgravar. Bernal åkte själv för att hämta hem kroppen medan Blanca Nuivas man gjorde resan.
Förhörda om gerillakontakter
– När jag kom till platsen blev jag förhörd av kriminalpolisen, säger Bernal. Då fick jag redan på att min son påståtts ha varit gerilla och att han dött i strid med armén. Jag berättade för dem att jag känner min son. Han var inte gerilla. Han hade gått i specialskola, var utvecklingsstörd och kunde inte läsa. Jag fick också höra att han hade dött med vapnet i höger hand. Den hand han inte kunde använda.
Blanca Nuivas man blev också förhörd.
– Han sa direkt åt dem att ni har skjutit min son.
Något stöd från myndigheterna har mödrarna inte fått. Inga kompensationer, inga medgivanden.
– Ingen tar emot, ingen svarar på brev, säger de. Den officiella ståndpunkten är att de är gerilla. Vi har bara fått hjälp av den lokala människorättsbyrån.
Ironiskt är också att den senator i vars valkampanj Fair Leonardo Bernal deltog sagt att Soachas mödrar borde tvätta sitt sin smutstvätt hemma.
– Det har vi försökt, men ingen vill tvätta den, säger Bernal.
Ytterligare sten på bördan lägger president Uribe. Genast då man uppdagade en pyramidhärva som hans söner påstods vara delaktiga i förklarade han sönerna oskyldiga.
– Varför kan inte vi säga att våra söner är oskyldiga när Uribe kan göra det, undrar Bernal. Och hur kan han beskylla våra söner för att vara gerilla när han inte ens vet vem de är?
Åtalsfrihet
Nu ska ärendet upp i rätten. Men myndigheterna gör allt för att skjuta rättegången i sank. Bland annat försöker man få rättegången flyttad bort från Bogotá för att få en sämre domarkompetens och minimera mediabevakningen. Tidpunkten för och utfallet av rättegången är oklar. Går det inte vägen i de nationella domstolarna är José Alvear Restrepo beredd att föra ärendet vidare till internationella domstolar. Den Internamerikanska domstolen har tidigare dömt tjänstemän från Colombia skyldiga till brott mot de mänskliga rättigheterna.
Att militären inte åtalas är en historisk praxis som saknar stöd i den colombianska lagen. Staten påstår att det inte finns tillräckliga resurser att utreda brotten. Detta trots att över fyrahundratusen av de en halv miljon statligt anställda arbetar med landets säkerhet, det vill säga armé eller polis. Att militären utreder sina egna brott ökar naturligtvis inte trovärdigheten i systemet.
– Det är framför allt den politiska viljan att ta itu med åtalsfriheten som saknas, säger Restrepo.
Det finns ingen myndighet i Colombia som har helt rent mjöl i påsen. Det finns enskilda individer som vågar sticka upp mot makten med risk för att bli trakasserade och förföljda. Högsta domstolen i Colombia har också konstaterat att regeringen står bakom förföljelse av oliktänkare. Därför försöker regeringen misskreditera domarna och kritikerna med att ge falska och nedsättande uttalanden om dem.
Domarna hotade
– Det förekommer också attacker mot högsta domstolen och dess domare, vilket påverkar neutraliteten och demokratin. Uribe har systematiskt försökt demontera grundlagen och de statliga kontrollorganisationerna. Och det bär frukt. För två veckor sedan talade jag med två medlemmar i högsta domstolen. Jag blev mycket oroad. I stället för att få se en handlingskraftig domstol såg jag att de var hotade och rädda för sina liv. Det påverkar ju domstolens förmåga att undersöka och ta ställning.
Den Interamerikanska domstolen har redan konstaterat att domarna i Colombia är hotade och ålagt den colombianska staten att skydda dem.
Också Restrepo och hans kolleger är hotade. De har både statens och paramilitärens blickar på sig.
– Under Uribes tid vid makten har förföljelserna ökat. Vi har blivit förlöjligade, kallade för fosterlandets fiender och terroristallierade. Våra anställda, deras familjer och vänner har blivit undersökta av den hemliga polisen. Barnen har fotograferats när de åker till och från skolan och släktingar har blivit hotade.
En av Restrepos kvinnliga juristkolleger fick en rödmålad hand- och huvudlös docka i ett paket tillsänt per post. I paketet fanns en lapp med orden: ”Du har en underbar familj, ta vara på den”. Avsändaradressen för paketet var kvinnans barndomshem och avsändaren var hennes farfar.
– Inga paramilitärer gör så förfinade hot, säger Restepo. Det är bara hemliga polisen som gör det.
Hos hemliga polisen har man också påträffat nycklar till kollegernas hem. Det har uppdagats att hemliga polisen utrett hur Restrepo rör sig till och från arbetet.
– Jag tvivlar på att de gjort den utredningen för att skydda mig. De flesta morden på kritikerna har skett just när de lämnat hemmet eller återvänder dit.
Spåren leder till presidentens kansli
Restrepo kan fortsätta berätta exempel på hot och förföljelser hur länge som helst.
– Det finns bevis på allt jag sagt, säger han. Spåren leder till presidentens kansli. Och då finns det bara två möjligheter: antingen vet Uribe inte vad hans underordnade sysslar med eller så vet han. I båda fallen är han ansvarig.
Men Restrepo tror inte det sker någon stor förändring ifall Uribe inte blir omvald.
– Presidenten borde medge att vi har en väpnad konflikt i landet, han borde stoppa brotten mot de mänskliga rättigheterna, göra slut på principen om åtalsfriheten och göra en grundrenovering av samhällsstrukturen så att folk kan tala fritt utan att rädsla för en kula.
– Vi har levt i en konstant rädsla för våra liv i tiotals år, säger Restrepo. Vi hålls vid liv bara genom att det internationella samfundet bevakar det som sker i Colombia.
