– Eftersom det inte finns några gerillaläger här anser myndigheterna att alla i Arauca hör till gerillan, säger Sonia Milena Lopez. Men trots att gerillan fötts här bland barnen till lantbrukarna har vi inte någon koppling till gerillan.
Det politiska budskapet i huset där organisationen verkar är tydligt. I trapphuset finns en målning som föreställer en sprayburk med gift. Ur burken som är importerad från USA strålar orättvisorna. På kontorsväggarna hänger porträtt av Che Guevara och naturligtvis Joel Sierra.
Det Lutherska världsförbundet har trots allt bedömt det arbete som stiftelsen gör som så pass värdefullt att man tagit risken att bli stämplad som en part i konflikten.
Förstört paradis
– Vi arbetar med att stöda folk som utsatts för brott mot sina rättigheter. Vi har en grupp jurister som hjälper dem som arresterats, vi ger råd åt dem som har problem och ibland får vi ge psykosocialt stöd trots att vi inte har nån utbildning inom det området. Vi ger utbildning åt folk så att de känner till sina rättigheter. Och så håller vi oss synliga bland annat med att ge ut en årlig rapport, säger Sonia Lopez.
Hon får så gott som dagligen ta emot offer för brott eller anhöriga till personer som mördats eller arresterats utan förklaring varför.
Båda de nyckelpersoner för Fundación Joel Sierra som arresterades 2003 är fortfarande fängslade. En av dem är fängslad i sin frånvaro då han har rymt. Han gömmer sig någonstans i Arauca.
Paradiset blev förstört för invånarna i Arauca i och med oljeindustrins ankomst i slutet av 1970-talet. De första som fick lida av det var ursprungsbefolkningen. En indianstam tvingades flytta undan och därmed hade Colombia fått sina första flyktingar.
Det kom betydligt flera efteråt. Varje dag tvångsförflyttas i medeltal 1 040 människor i Colombia. Tre miljoner människor i Colombia har registrerat sig som tvångsförflyttade. Men alla har inte registrerat sig, ytterligare en miljon uppskattas ha låtit bli. Fyra miljoner tvångsförflyttningar är en siffra som bara Sudan överträffar.
Och hur gick det för indianstammen? Den finns inte mera.
Nybyggare började befolka Arauca på 1950-talet. Marken var fruktbar och lockade till sig bönderna. I det skedet visade staten Colombia föga intresse för Arauca. Det ledde till att nybyggarna började organisera sig för att underlätta livet. Sociala organisationer som till exempel drev lantbrukarnas, kvinnornas, ungas, trafikens intressen uppstod och de blev politiska. Efter påtryckningar från dessa organisationer började staten bygga upp infrastruktur i området. Men samtidigt började staten uppfatta organisationerna som gerillans politiska gren.
Aktiv sedan barnsben
Det var också organisationerna som gjorde att Sonia Lopez kom in i bilden. Hennes föräldrar kom 1969 till Arauca där de i likhet med många andra organiserade sig. Från sju års ålder deltog hon i evenemang för landsbygdens unga. 2002 började hon arbeta i Fundación Joel Sierra.
– Det är inte lätt att som ung kvinna axla ledarskapet, säger hon. Dels att ha den synliga posten och dels att samtidigt bli stämplad som en gerillasympatisör. Vi verkar också i ett machosamhälle, men männen har fått finna sig i att kvinnorna också är med om att bygga upp samhället.
Att kombinera jobbet med att vara tvåbarnsmor är heller inte lätt.
– Det är en ständig oro för barnen, hemmet och jobbet.
Det är oftast ledarna för organisationerna som löper risk för repressalier från olika håll. Och Sonia Lopez sticker inte under stol med att hon är rädd.
– Det är en naturlig reaktion. Jag skulle ljuga om jag sade nåt annat. Men å andra sidan är solidariteten och stödet från andra i samma position till stor hjälp.
Om framtiden vågar Sonia Lopez inte säga annat än att hon inte förlorat hoppet.
– Konflikten blir mer och mer komplicerad. Jag hoppas i alla fall kunna vara med om att bygga en bättre värld.