Jag kunde titta på tv, surfa fram mellan frågesporter och storebröder, och känna mig avslappnad. Och på webben kunde jag glida runt, kontrollera allra senaste nytt – tjugo gånger per dag.
Så fick jag för mig att åka på retreat – och allt är förstört.
Det tysta veckoslutet på retreatgården var i sig skönt och avslappnande. Från fredag kväll till söndag eftermiddag lever retreatdeltagarna tillsammans i tystnad. Rösten får man använda i tideböner och enskilda samtal med retreatledaren. I övrigt får både öron och stämband vila. Välfyllda bokhyllor och en höströd skog finns att tillgå liksom tid att tänka långa tankar.
Hemma igen stämmer inget. Svensktoppen får håret att resa sig på huvudet klockan 06:30 och framåt. Och när min man vill sjunka ner i soffan efter en lång arbetsdag stänger jag brutalt av tv:n.
– Kan vi inte bara mysa? undrar jag och rotar i skåpen efter fjolårets julljus.
Nyhetsflödet på webben är det värsta, det får mitt blodtryck att stiga i taket. Senast nytt senaste fem minuterna, senaste två minuterna, senaste minuten ...
Att åka på retreat är inte att åka ut i öknen. Tystnaden i sig var inte skrämmande och retreatlivet kändes egentligen som ett ganska vanligt veckoslut. Det är efter retreaten det börjar hända. I tystnaden har öronen vilat och vuxit. Nu lyssnar de – normalt?
Egentligen tror jag inte att det är tystnaden i sig vi behöver för att må bra som människa. Men vi behöver höra, lyssna på varandra och på oss själva. Men det är förtvivlat svårt att uppfatta något genom bruset av svensktoppen, storebror och senaste nytt.