Det vi vet efter omsorgsminister Paula Risikkos svar på interpellationen är att regeringen arbetar med ett lagförslag, som ska lyfta en del kvalitetsrekommendationer från 2001 till lagnivå.
Den nya lagen ska också samla bestämmelserna i olika lagar om tjänster till de äldre i en enda lag samt skapa förutsättningar för tillsynsmyndigheterna att övervaka kvaliteten på tjänsterna inom äldreomsorgen.
Det man spontant kan tänka är att det inte är en dag för tidigt att kvaliteten i åldringsvården får en fast juridisk grund att stå på.
Detta efter att det visat sig att rekommendationer inte räcker.
Bara för att nämna ett exempel:
I social- och hälsovårdsministeriets nämnda kvalitetsrekommendation för äldreomsorgen räknade man med att det krävs omkring 4 000 nyanställningar för att få äldreomsorgen i skick. Men personalen i den kommunala institutionsvården för äldre har minskat under de senaste femton åren. År 1990 gick det 70 anställda på 1 000 åldringar som fyllt 75 år inom institutionsvården för äldre. År 2000 var de anställda 58 och 2004 bara 54. Personalen minskade ännu mer i den slutna vården inom primärvården.
Vid närmare eftertanke kan behovet av en lag som tryggar vad som kan betecknas som minimi-kvalitet på åldringsvården emellertid också ses ur en annan synvinkel. Det behovet vittnar om är att vi inte utan att därtill nödda och tvungna alltid tar han om alla våra åldringar på ett värdigt sätt.
Det är med andra ord fråga om att vi attityd- och värdemässigt är i behov av lagstadgad medmänsklighet. Och det kan knappast ses som något positivt. Tvärtom. Att vi måste lagstadga om medmänsklighet måste ses som ett nederlag för ett samhälle som vill vara civiliserat och humant.
Det kanske värsta med lagstadgad medmänsklighet är att en sådan medmänsklighet inte fungerar. Det visar inte minst de 2000 åren av kristendom.I den kristna tron byggs mellanmänskliga relationer på regeln som säger att vi ska handla mot vår nästa så som vi vill att hon eller han ska handla mot oss. Kort sagt att vi ska visa medmänsklighet.Regeln konkretiseras i berättelsen om den barmhärtige samariten och frågan vem den misshandlade och sönderslagna mannens nästa var och i uppmaningen att se på alla människor som vår nästa.
Nu har vi alltså kommit så långt att vi måste lagstadga om att följa denna självklara regel i fråga om våra åldringar. Alltså sist och slutligen i fråga om oss alla som får leva tills vi uppnår hög ålder.
Detta är inte ett juridiskt problem, utan ett moraliskt problem och ett attitydproblem. Det är med andra ord fråga om ett problem som vi i grunden inte kan lagstadga om.
Det som tyvärr med till visshet gränsande sannolikhet sker är att vi i stället för att lagstagda bort problem lagstadgar oss till nya problem.
Genom att med en detaljerad lagstiftning reglera omfång och kvalitet på servicen inom vissa sektorer berörs andra sektorer. De ”missgynnade” sektorerna pekar därefter på behov av lagstiftning också i fråga om omfång och kvalitet på deras service.
Då de kraven tillgodosetts träder andra sektorer fram och ställer krav …
Lagstiftarna, övervakare, jurister och nödvändiga blankettbyråkrater av olika slag får arbete, men samhället blir kanske inte alls mänskligare.
I stället för att försöka komma åt problem som vi skapar vore det visare att försöka låta bli att skapa problem. Då diskuterar vi attitydfostran och människosyn. Här har också – kanske till och med speciellt – kyrkan och församlingarna en stor uppgift.
Hur vore det om vi skulle sätta alla de resurser som nu sätts på att lösa självförvållade problem på att förebygga dem? Kanske vi då i framtiden i bästa fall inte behöver diskutera nya lagar om medmänsklighet?
Lagstadgad medmänsklighet
Ledare. Både officiella och inofficiella rapporter om brister i åldringsvården ledde nyligen till en interpellation med åldringsvården som tema.
8.10.2009 kl. 00:00
8.10.2009 kl. 00:00
Stig Kankkonen