Solveig von Schoultz dikt ”Vi kommer sent” har länge ekat i mitt bakhuvud när dagar och veckor planeras. I stället för krassa noteringar om mötestider, tandläkarbesök och resor fungerar min kalender på ett annat sätt. Dagars och klockslags begränsade markeringar har bytts ut mot ord och reflexioner, mot bilder och symboler. I stället för att kruxa för hållplatser och avgångstider får kalendern karaktären av en öppning i tillvaron där dikten eller bönen erbjuder tid och tankeutrymme.
Det gravida året – månaderna som ligger framför – bär på möjligheter. Tempus betyder från början just möjlighet – tiden som en tillgång och resurs som långsamt växer. Men redan långt före skolans vardag blir aktuell sugs även möjligheternas barn in i de vuxnas mera begränsade tidsuppfattning. Lekens och drömmens gränslösa rymder krockar med klocktidens brutala påminnelser om timmar, minuter och sekunder. Jakten fortsätter i hektiskt tempo långt upp i åren. En fulltecknad kalender kan vara ett övertydligt bevis på ett liv som inte levs här och nu – människan som klockans och kalenderns fånge.
Vår längtan får flämta sparsamt. Den vet vad den inte får.
I en halvtom kalender gror möjligheternas långa rottrådar, vattnade och närda av författares och andra tänkares erfarenheter och råd. Ingen köper alla varor i ett snabbköp, ingen mår bra av att reservera dagens alla minuter för aktiviteter och arbetsuppgifter. Det sparsmakade är ofta nyttigt, och vilan nödvändig.
Vi är bara mänskor som har varandra och lång väg kvar.
Diktarens ord manar till varsamhet, både med nästan och tiden. Varje dag, även arbetsdagen, är en pilgrimsvandring. Må vägen komma mig till mötes, inte klockan.