Sen åker jag hem, där jag får veta att min man, som är hemma om dagarna och sköter om ettåringen, har promenerat till butiken. Ack ack! säger jag. Det är ju jag som har vårt Plussa-kort. Borde jag inte sköta shoppingen här hördu? (Dessutom vägrar han köpa choklad.)
Han har också försökt glädja mig genom att tvätta byk. Men otack är världens lön! Jag ser jagad ut. I hur många grader? frågar jag ängsligt. Och hur gjorde du med sköljmedel då, där finns ju kläder som har elastan och de får inte tvättas med sköljmedel. (Dessutom envisas han med att inte tvätta jeans som han tycker att är rena. Han hotar med att ta ut dem ur tvättkorgen och sätta dem tillbaka i skåpen.)
Sen är det diskmaskinen. Den vill han gärna använda, precis som jag. Jag erbjuder kurser i hur man fyller diskmaskinen så att vattnet har bästa möjliga rörlighet. Varje gång han närmar sig maskinen är jag där med mitt vänliga leende: se här! Kanske du vill lägga tallriken där i stället. Och sidu min erfarenhet är att de här skedarna ska vara lite längre bak här i ställningen. Flinkt placerar jag om allt han just satt in.
Sedan faller min blick på ettåringen. Vad har han ätit i dag då? Föga, svarar min man dystert. (Min man vägrar göra rörelser till Imse Vimse för att distrahera ungen så att man kan peta in några skedar.)
Jag funderar. Jag måste fixa det så att jag hinner hem och kan mata
barnet så att han inte svälter ihjäl. Jag måste tvätta disk och byk på
kvällen så att min man inte kommer på idén att göra det på dagen.
Jag måste, för jag vet bäst.
Jag har alldeles glömt bort att jag mår dåligt av hushållsarbete.