Ett dubbelt ledarskap
Ledare. Kyrkolagen är kortfattad i fråga om biskopens uppgifter. Den säger
endast att ”biskopen leder förvaltningen och verksamheten i sitt stift
samt övervakar församlingarna och prästerna”.
10.9.2009 kl. 00:00
Kyrkoordningen är mera mångordig. Den slår i sju punkter fast vad biskopen ska göra.
Försöker man säga det kort är biskopens skyldighet att värna om kyrkans enhet och främja fullgörandet av kyrkans uppgift i stiftet.
Det ska biskopen göra genom att övervaka, stöda och vägleda stiftets präster och församlingar i allt från förkunnelse till personal- och ekonomiförvaltning.
I en del kommentarer i bis-
kopsvalsdebatten har det andliga ledarskapet betonats som något ädelt och stort medan det administrativa ledarskapet ibland framställts nästan som något på gränsen till onödigt och till och med föraktligt.
Men i vår kyrka är det alltså inte så. Biskopen ska tjäna kyrkans Herre och kyrkan både som andlig ledare och som administrativ ledare.
Vill man nödvändigtvis rangordna uppgifterna är det självklart den andliga herdeuppgiften som kommer först.
En kyrka kan organisatoriskt och språkligt vara hur välfungerande som helst, men saknas Anden och det andliga ledarskapet är kyrkan inte längre en kristen kyrka.
Men den kristna kyrkan har från första början varit en ordningens och inte en oordningens kyrka. Och ordning kräver regler och strukturer. Och därmed administrativt ledarskap.
Speciellt med tanke på Borgå stift framstår också det administrativa ledarskapet som ytterst viktigt.
Stiftet är en del av en kyrka med finska som majoritetsspråk och stiftets församlingar är allt oftare församlingar i samfälligheter där majoritetsspråket är finska.
I sådana förhållanden är strävanden att slå vakt om den språkliga och kulturella identiteten inte endast en organisatorisk fråga. Det är också fråga om att skapa en trygghet som gör det möjligt att både förkunna och leva ut sin tro på sitt modersmål.
I fråga om andligt ledarskap vore det ovist och orättvist att klart försöka rangordna Björn Vikström och Sixten Ekstrand.
Det andliga ledarskapet är ju inte kvantitativt utan kvalitativt och då är en jämförelse omöjlig mellan Vikströms ledarskap mera i det tysta och Ekstrands fler och mera framträdande uppdrag. Även om det skiljer i kvantitet kan ju ledarskapet kvalitativt vara lika bra.
Det enda man egentligen kan säga är att det andliga ledarskapet hänger samman med teologisk syn och då landar vi igen på skalan liberal-konservativ.
I fråga om administrativt ledarskap är en rangordning däremot möjlig. Kandidaternas respektive meritförteckning visar att Ekstrands erfarenheter och kunskaper samt kontakter i stiftet och i helhetskyrkan är mera omfattande än Vikströms motsvarande.
Detta inte som en följd av att den ena skulle vara bättre eller sämre än den andra, utan på grund av de vägval de tidigare har gjort i sina liv.
Nu är det elektorerna som ska summera, bedöma och väga de två kandidaternas förutsättningar att framgångsrikt sköta ett andligt och administrativt ledarskap i Borgå stift.
Detta sker förhoppningsvis med både hjärta och hjärna. Att använda bägge torde nu också vara lättare än i första omgången. Så i synnerhet för de elektorer som inte fick den kandidat som de kände mest för till andra omgången.
Helt klar är redan nu att Borgå stift får en ny biskop. Om han heter Björn Vikström eller Sixten Ekstrand återstår däremot att se. Denna självklarhet tål att betonas eftersom besvikna elektorer kan överväga att rösta blankt eller helt låta bli att rösta.
Så gör emellertid endast de som struntar i att de sist och slutligen representerar församlingsborna och de som struntar i vem som nu väljer biskop och som därmed efter valet leder stiftet.
Sådana ansvarslösa elektorer har vi knappast i Borgå stift.
Stig Kankkonen