Min momi har alltid haft hundar. Jag vet inte vad hon egentligen tyckte
om människor, alla hennes berättelser handlade om djur. Som alla barn
älskade jag att lyssna till historierna och bläddra i hennes fotoalbum,
också de fyllda med djur. Till favoriterna hör arbetshästarna Prins och
Stjärna, förevigade på ett litet svartvitt fotografi tillsamman med en
ung momi. Hästarna lyfterna mularna mot himlen och visar tänderna i
breda hästflin. Enligt momi hände det alltid när hon kom i shorts till
hagen, hästarna skrattade.
I dag finns du inte längre, momi. Albumen är i gott förvar men
berättelserna bleknar. Särskilt de berättelser som sällan berättades om
krigstider, lottauppdrag, ungdom. Som vuxen harmar det mig att jag
nästan ingenting vet om dig som person. Hur bestämde du dig för att bli
en lotta? Hur var det att spana efter flygplan i höga torn utanför
Helsingfors? Var du rädd? För oss barn berättade du endast om hunden
Ledi som uppfattade bombplanen långt innan människoörat. Djuren gick
det alltid att lita på.
Nu finns det allt färre kvar som minns dina tider, det börjar bli brått om man vill ha en förstahandsberättelse.
Så har jag en halv hylla hästböcker ärvda av momi men bara ett
krigsminne: Suomenhevonen sodassa (ung. Den finska hästen i kriget).
Och jag inser att jag kanske kände dig ändå.