– Det är just för att det här är frivilligt som det inte blir tråkigt, sade en man som hade jobbat för lopptorgen i fjorton år. Själv är jag aktiv församlingsungdom och deltar i skriftskolläger och ungdomssamlingar, och är dessutom med i en direktion i församlingen. Visst, jag får en liten slant, men jag är ändå med av egen vilja.
Då jag deltog i Urbaani Unelma förstod jag vad mannen på lopptorget verkligen menade. Jag möttes av sex-sju ungdomar i min egen ålder som med ett ständigt leende på läpparna ledde fram åldringar och samtalade med dem. Alla visste varför de var där. För att tjäna andra. Ödmjukt.Senare under samma kväll övervann kärleken min själviskhet när jag kånkade ett drygt hundratal Grandi-tetror till Madonnas konsert för att dela ut dem till konsertbesökarna som höll på att smälta bort i hettan.
Att själv få vara med om något dylikt är helt annat än att observera från sidan. Att se andras förvåning och glädje över att man bryr sig om dem är en belöning mer värd än silver och guld.
När Jesus uppmanade sina lärjungar att tvätta varandras fötter tror jag inte han brydde sig om huruvida fötterna var rena eller smutsiga, om de behövde tvättas eller inte. Det var en uppmaning till ödmjukhet, att våga stiga över sin bekvämlighetströskel och se människorna omkring sig.
När jag åkte hem märkte jag att någon hade lämnat en kasserad skateboard i metron. Vilken annan dag som helst hade jag troligtvis tänkt att någon annan ändå plockar upp den. Men denna kväll tog jag med mig skateboarden och förde den till närmaste sopkärl.
Lite ödmjukt.