De indirekta konsekvenserna kommer med en viss fördröjning, men de
kommer. Det innebär att inte endast företag måste anpassa sig till en
ny verklighet. Också staten, kommunerna, kyrkan och församlingarna
tvingas reagera. Också de måste – som det heter – se om sitt hus.
Åtgärder med anledning av den nya ekonomiska verkligheten som företagen
lever i vidtas för att nå bestämda mål. Först prioriteras, rangordnas,
målen och därefter åtgärderna.
Kyrkan och församlingarna delar, tillsammans med staten och kommunerna,
företagens verklighet. Också de politiska och kyrkliga beslutsfattarna
måste vara beredda att kritiskt och fördomsfritt se över sina
prioriteringar.
Det är ju osannolikt att det som man gick in för i övertygelsen om
fortsatt ekonomisk tillväxt är vettigt eller möjligt att genomföra i
dag.
För kyrkans och församlingarnas del underlättas prioriteringsprocessen
av att uppgiften är given en gång för alla. Den finns definierad i Jesu
missionsbefallning och har för vår kyrkas del formulerats i kyrkolagen
och kyrkoordningen.
Uppgiften är att förkunna Guds ord, att förvalta sakramenten, att
utbreda det kristna budskapet och förverkliga kärleken till nästan.
I den välkomna strategihandledning för församlingarna som nyligen utkom
på svenska (Pub-likationer från Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland
2009:6) betonas genast i början att ”kyrkans framtid beror i hög grad
på hur vi sköter dess grundläggande uppgift”.
Lite senare sägs att ”utgångspunkten för planeringen måste vara kyrkans
väsen och det uppdrag som anförtrotts kyrkan”. Alltså det uppdrag som
ovan nämndes.
Den övergripande frågan i planeringen av verksamheten och i
prioriteringen av verksamhetsformerna bör därför vara: sköter vi med
detta kyrkans grundläggande uppgift på bästa tänkbara sätt?
Det svåra är att i princip allt gott som görs är ett ja-svar på den
frågan. Plus att allt som ännu kunde ingå i verksamheten också är det.
Också här gäller sentensen alltid mer, aldrig nog.
En väg vidare kan vara att reflektera över hur direkt eller indirekt en
viss verksamhet bidrar till att förverkliga kyrkans grunduppgift.
Det mest indirekta i förhållande till förkunnelse i olika former,
sakramentsförvaltning, diakoni och mission blir i den modellen det man
först kan överväga att avstå från.
Omfånget av verksamheten och hur den ordnas avgörs ytterst av vilka resurser som står till förfogande.
I vår kyrka har vi mer eller mindre vant oss vid en utveckling mot
verksamhet baserad på lönearbete. Med andra ord på att det finns
anställda som tar ansvar för och sköter allt.
Detta är naturligtvis förenklat sagt och verkligheten varierar också
till denna del från församling till församling, men rent allmänt taget
torde bedömningen vara korrekt.
En central, kanske till och med avgörande fråga i vår nya verklighet är om det också till denna del är dags för omprioritering.
Kunde inte församlingarna mera satsa på att ta fram och aktivera de
dolda resurser som finns i form av kunniga lekmän i stället för att
utgå från vad man klarar eller inte klarar av med avlönad arbetskraft?
Att i ord och gärning sprida det kristna budskapet, alltså förverkliga
kyrkans grunduppgift, är en uppgift alla kristna är kallade till. Var
och en gör det på sitt sätt och med sina nådegåvor.
Om de aktuella utmaningarna möts idérikt och konstruktivt kan det visa
sig att de blir till stor välsignelse för kyrkan och de enskilda
församlingarna.
Så går det om alla de resurser som trots allt finns aktivt kartläggs
och fördomsfritt ställs till Guds förfogande. Men så går det knappast
om tid och krafter i allt för hög grad används för att bokföra
minustecknen i budgeterna.
Så gjorde de första kristna med lärjungarna i spetsen.
Kyrkans dolda resurser
Ledare. Den ekonomiska nedgången har redan en längre tid satt sin prägel på nyhetsflödet. Fokuseringen har varit på företagens förluster, på uppsägningar och permitteringar, alltså på de direkta konsekvenserna av nedgången.
13.8.2009 kl. 00:00
13.8.2009 kl. 00:00
Stig Kankkonen