Lagen säger att ”den som ordnar grundläggande utbildning skall meddela religionsundervisning enligt den religion som flertalet av eleverna omfattar” (www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/1998/19980628).
Enligt vissa fastställda normer ska de som inte omfattar majoritetens religion få undervisningen antingen i sin egen religion eller, om de inte omfattar någon religion över huvud taget, i livsåskådningskunskap.
I och med att Finland i allt högre grad blivit ett mångkulturellt land har lagens krav blivit problematiska. I detta nu har Utbildningsstyrelsen gjort undervisningsprogram för över tio olika religioner, men av allt att döma är det inte på långt när tillräckligt. I Finland verkar i dag över 800 större, mindre och minimala religiösa samfund och antalet bara växer och växer.
Enligt uppgifter i massmedierna har den samlingspartistiska undervisningsministern Henna Virkkunen i en intervju för tidningen Sunnuntaisuomalainen föreslagit att den nuvarande religionsundervisningen ska göras till undervisning om religioner och därmed skulle ämnet bli gemensamt för alla elever.
Men minister Virkkunen har inte föreslagit en sådan reform.
Snarare tvärtom. Hon har nämligen sagt att hon ”för närvarande inte ser något stort behov av att ändra religionsundervisningen”. Detta med motiveringen att ”lutherdomen är en stark grund i det finländska samhället”.
Vad en gemensam religionsundervisning beträffar har hon sagt att det är en sak värd att tänka på (pohtimisen arvoinen asia).
Med beaktande av den verklighet vi lever i vore det direkt ansvarslöst att utesluta tanken på en reform som kunde göra det möjligt för alla att delta i en och samma undervisning om religioner.
Varför har en tanke som är värd att tänkas i den massmediala behandlingen prioriterats i förhållande till ett klart uttalat erkännande av majoritetstrons betydelse för det finländska samhället? Åtminstone kan det inte vara att den tänkvärda tanken är ny i förhållande till erkännandet.
Krav på förändring i religionsundervisningen framställs med oregelbunden regelbundenhet. Det är inget nytt. Däremot är det mer än ovanligt att lutherdomens betydelse erkänns på ministernivå.
Varför alltså denna nyhetsprioritering?
En annan journalistisk fråga har att göra med den centrala etiska regeln. Enligt den är medborgarnas rätt till korrekt och betydelsefull information grunden för all journalistisk verksamhet.
Hur eller om detta centrala etiska krav har beaktats i rapporteringen kring intervjun med minister Virkkunen kan var och en ta ställning till. Intervjun finns i sin helhet att läsa bland annat på adress www.pohjalainen.fi/Article.jsp?article=432827 <http://www.pohjalainen.fi/Article.jsp?article=432827> .
Till det som gör det viktigt att reflektera över det misstolkade ministerbudskapet hör det faktum att omkring 80 procent av finländarna hör till det som allmänt kallas folkkyrkan. Det varken kan eller få vara egalt om det som skrivs och sägs om deras tro och kyrka är korrekt och betydelsefullt eller inte. Ännu mindre får det bli ett axiom att det som skrivs och sägs måste vara negativt för att upplevas som intressant.
Naturligtvis ska också kyrkan och kristendomen utsättas för kritisk massmedial granskning. Det är en del av det journalistiska uppdraget såväl för profana som för kyrkliga medier.
Men i den kritiska granskningen, liksom i alla annan journalistisk verksamhet, har läsare, tittare och lyssnare rätt att inte endast förvänta sig utan att kräva att grundläggande journalistiska principer följs.
Bland annat i rapporteringen om och kring intervjun med undervisningsminister Henna Virkkunen måste man tyvärr fråga om detta verkligen har skett.
Misstolkat ministerbudskap
Ledare. 30.7.2009 kl. 00:00
Stig Kankkonen