Jag grät som jag aldrig gråtit förut. Ett stort tomrum härbärgerade en sorg som likt en böld hade svällt i mitt inre. Nu exploderade den i själens mörker och en lavaström av brännande tårar vätte ansikte och dyna. Jag kippade efter andan, höll armarna om mig själv för att inte slitas sönder. I något skede var jag ganska säker på att mentalsjukhuset var nästa anhalt.
Och det fortsatte. Inte lika häftigt men så småningom allt oftare. Under en tvåårsperiod flödade tårarna praktiskt taget varje dag. Samtidigt skrev jag en bok och en akademisk avhandling och gick på dagliga motionspromenader och sov djupt. Knappast någon visste vad jag gick igenom, allra minst jag själv. Psykologen uteslöt depression – jag kunde ju uppenbart koncentrera mig på arbetsuppgifter, jag fungerade till det yttre. Men inuti var jag trasig och totalt borttappad. Det var förvirrande, skrämmande och även fysiskt påfrestande.
Jag började anklaga Vår Herre. Varför har du övergivit mig, vad har jag gjort för att förtjäna detta straff? I litteraturen läste jag om Andens natt och erinrade mig helgonens mödosamma vandringar. Jag konsulterade Heliga Birgitta – min morfars mormors farfars farfars mormors mormors farfars farfars farmors mor. Men nitton generationer bleker effektivt både gener, och det som ateisten Richard Dawkins kallar memer – ”imitationsenheter för kulturell överföring”. Förklaringen låg utanför min kropps radie. Eller kanske längst inne i.
Idag har flödet avmattats betydligt, nästan avstannat. Ett mjukt ljus sipprar genom sprickorna, en pirrande känsla av förundran och förväntan fyller tårkanaler och sinne.
Jag tror det är Gud.