Även i de ekonomiskt välmående församlingarna och samfälligheterna oroar ekonomerna sig för de ökade kostnaderna och det minskade medlemsantalet.
I de fattiga församlingarna kan man ha problem att få den dagliga verksamheten att gå runt. Varje församling har åtminstone en kyrka, en gravgård, en präst, kantor och en diakon.
De rika församlingarna har en ekonomisk buffert och kan sätta guldkant på tillvaron ibland.
– Det är ofta så att den församling som har den högsta skatten också har det magraste utbudet utöver gudstjänsterna, säger Kimitoöns kyrkoherde Ulf Sundstén.
Församlingens anställda är de som först lägger märke till de ekonomiska realiteterna. Då ekonomin är ansträngd betalas nog lönerna ut men allt annat stramas åt, till exempel materialinköp och utbildning av personalen.
Sjunkande årsbidrag
Vilka är då fattiga och vilka är rika? I församlingarnas bokslut finns vissa nyckeltal som definierar det här. Ett av dem är årsbidraget som anger skillnaden mellan årets intäkter och kostnader. Det borde vara så pass stort att det kan finansiera kommande investeringar och låneamorteringar.
Trenden under de senaste fyra åren har varit att årsbidraget sjunkit. Då det år 2007 i hela kyrkan låg på 36 euro per medlem har det successivt minskat till 22, 19 och till 15 euro per medlem i fjol. Ett årsreslutat på noll räcker inte till avskrivningar och investeringar.
– Det tragiska och skrämmande är att allt fler församlingar redovisar ett negativt årsbidrag, säger förvaltningsdirektör Vilhelm Kankkonen i Karleby. Det betyder att kostnaderna stigit medan inkomsterna inte gjort det i samma takt.
Nästan hälften av församlingarna i Borgå stift redovisade ifjol ett årsbidrag som är sämre än landets medeltal.
Ett negativt årsbidrag skrämmer församlingarnas ekonomer. Det betyder ju att verksamheten slukar mera pengar än vad man får in.
Läs mera i Kyrkpressen 42/2011.