Då vi nu firar Finska Missionssällskapets (FMS) 150-årsjubileum och har som ämne Mission då och nu skall vi dels se bakåt i tiden och dels granska nuet och fråga vart vi är på väg. Med andra ord: Vad har vår uppgift varit och vad är den i dag och i morgon? I samband med FMS:s grundande och första årtionden är det vissa saker som särskilt bitit sig fast i mitt medvetande. Det första gäller själva uppgiften. Vad ville man att FMS skulle göra? Vad ville professorer och andra lärda som var de drivande krafterna då sällskapet blev till? Svaren och synpunkterna varierade men många frågor besvarades då man den 19 januari 1859 var samlad i Nikolajkyrkan i Helsingfors för att grunda det nya missionssällskapet. Huvudföredraget hölls av prof. F. L. Schauman, som också blev FMS:s första styrelseordförande. Han sade bl.a.: ”Frälsaren själv gav missionsbefallningen och lärjungarna bildade det första missionssällskapet. Nu är det vår tur.” Han fortsatte: Det finns hundratals miljoner hedningar som behöver Finska Missionssällskapets hjälp. För deras skull grundades FMS. En annan av ledarna, G. M. Wænerberg, hade skrivit en väl genomtänkt bön som han bad i Nikolajkyrkan: Gud skänk oss ”vishet att på ett rätt sätt organisera och samvetsgrant bedriva den hednamission, som vi har kallats till...” ”Hednamission”, d.v.s. evangeliet till de icke-kristna, var den klara målsättningen.
Det var inte endast de lärdas hjärtan som klappade varmt för missionsuppgiften. Också missionsvänner visade omedelbart att de ville vara med. I Nikolajkyrkan fick man även anmäla sig som medlem i det nya missionssällskapet. Omkring 150 anmälde sig omedelbart, bl.a. en kvinna som ville vara anonym. Hon donerade samtidigt 100 silverrubler, en ansenlig penninggåva på den tiden. I stället för att ange sitt namn skrev hon som sin innersta önskan, att Herren i rikt mått skulle utrusta Missionssällskapet med kärlek, vishet och uppenbarelsens ande, så att han även genom missionssällskapet skulle få uppfylla sitt nådelöfte att utgjuta sin ande över allt kött. Det framgick senare att kvinnan var Chatarina Ekblom, föreståndare för Finlaysons garnbutik vid bomullsfabriken i Tammerfors.
Så började det den 19 januari 1859 i Nikolajkyrkan. En av ledarna såg visionen av hundratals miljoner icke-kristna som borde få höra evangeliet. En annan bad om vishet att rätt kunna bedriva hednamission, och en tredje donerade en stor penningsumma med en bön om att Gud genom FMS skulle förverkliga sitt nådelöfte och utgjuta den helige Ande över alla mänskor på vår jord. Då sällskapet var grundat ställdes man omedelbart inför ett vägskäl. Hur skall vi fortsätta, med egna missionärer på ett eget missionsfält, eller tillsammans med andra missioner på deras missionsfält och deras villkor? Vilken väg är den rätta? Valet blev ett eget fält med egna missionärer. Sedan gällde det att planera en missionärsutbildning och samtidigt söka ett eget arbetsfält.
Missionärsutbildning var något helt nytt i vårt land. Vem skulle man utbilda och vad kunde krävas av dem? I sällskapets såväl svenska som finska missionstidning, som började utges samma år som missionssällskapet grundades, sökte man genom annonser lämpliga kandidater. Till en början var kraven inte många, men de preciserades efter hand. Det som dock förblev oförändrat var att en blivande missionär skulle ha ett väckt samvete och en viss personlig Gudsupplevelse. Efterhand formulerades detta som en inre kallelse, som varje kandidat måste ta ställning till. Först därefter kunde den yttre kallelsen eller missionssällskapets ställningstagande komma i fråga. Till de yttre minimikraven hörde från början bl.a. att kandidaten kunde skriva och läsa flytande innantill. Det var nämligen skralt med skolgången på månget håll i vårt land i mitten av 1800-talet.
Förvånansvärt många unga män kände sig kallade. Till den första kursen sökte officiellt 35 personer, av vilka en var kvinna, jungfru Helena M. Dahl från Närpes. Av de 35 sökande godkändes endast 14, dock inte Helena Dahl. Styrelsen ansåg att hon i många avseenden var lämplig, särskilt med tanke på hennes brinnande nit att få omvända hedningar. De primitiva förhållandena och det svåra klimatet som väntade i Afrika lämpade sig dock inte för en ogift kvinna. Man tog henne i varje fall på fullt allvar och frågade t.ex. om en tysk mission, med erfarenhet och färdigbyggda missionsstationer, skulle kunna använda henne. Svaret blev dock nekande och hon ombads stanna i hemlandet och gifta sig.
I ungefär 100 år kunde Missionssällskapet sända ut missionärer dit man önskade. Man kunde bestämma om missionärernas arbetsplatser och insatser. Man kunde ta egna initiativ till nya arbetsområden, till att bygga sjukhus, skolor, kyrkor m.m. Man hade en klar egen missionsidentitet. Men så kom med ens ett vägskäl, vid den tiden då sällskapet firade sitt 100-årsjubileum, som man nog hade talat om men som man ändå inte var beredd på. Jag tänker på den enorma frihetsrörelse på 1950- och 1960-talen, som svepte som en stormvind över Afrika, Asien och Latinamerika, de s.k. missionskontinenterna. Frihetsrörelsen var både politisk och kyrklig. Gamla kolonier blev unga stater och på gamla missionsfält konstituerades på kort tid självständiga unga kyrkor, ibland med korta och bristfälliga förberedelser. Den utländska missionen stod plötsligt inför ett synnerligen viktigt vägskäl. Hur skulle vi nu fortsätta? Vad ville de unga kyrkorna? Skulle de klara sig på egen hand eller behövdes fortfarande missionen och dess stöd. Svaren var långt ifrån enhälliga. En del ansåg att missionen borde integreras i kyrkan och missionärerna bli kyrkans medarbetare på kyrkans villkor. Andra hävdade att missionen har en egen identitet som måste bevaras och att nya samarbetsformer mellan kyrka och mission därför bör eftersträvas. Andra åter betonade att tiden nu var inne för den västerländska missionen att tacka för sig på de gamla missionsfälten och nu inrikta sig helt på att nå de två miljarder icke-kristna som evangeliet ännu inte nått. Efter en tid framkastades även tanken på ett missionsmoratorium, en flerårig paus i missionsorganisationernas verksamhet: inga missionärer och inga pengar skulle sändas till de unga kyrkorna. Det skrevs böcker och artiklar som handlade om missionens dilemma. Vi gamla minns rubriker som Missionärer, res hem, Mission men inte missionärer, Uppfordran till moratorium.
Alla dessa olika tankar och förslag har prövats. Finska Missionssällskapet stod också frågande till en början, men stannade efter en tid inför en kompromiss. Den egna missionsidentiteten ville man bevara. Någon tanke på en fullständig integrering i unga kyrkor var det aldrig fråga om. Däremot upplevde FMS att man hade ett visst ansvar för de kyrkor man varit med om att framföda eller utveckla, likaså för lidande och hjälpbehövande i de länder där man arbetat. FMS hörde därför till dem som aktivt sökte olika samarbetsmodeller med kyrkor på de gamla missionsfälten. Men FMS nöjde sig inte med det som i dag kallas mellankyrkligt samarbete och kompanjonskap utan slog samtidigt vakt kring sällskapets ursprungliga uppgift och målsättning, nämligen att i ord och gärning föra ut evangeliet till dem som ännu inte är kristna. Den egna missionsidentiteten beskrevs dels som holistisk, den beaktade både kroppens och själens behov, och dels som dynamisk luthersk. Det gällde att medvetet söka sig ut till icke-kristna folk och presentera evangeliet i ord och handling. Med denna syn började sällskapet på 1970-talet ett nytt arbete i Senegal, Kongo (Zaire) och Thailand, och på 1980-talet i Tyskland, Frankrike, Colombia och Venezuela. Det var också en tid då missionssällskapet växte snabbare än någonsin tidigare. Tanken på ett missionsmoratorium var glömd. Missionens tid var inte förbi. Den var inne. Antalet missionärer växte stadigt och var uppe i över 400 vid övergången till 1990-talet. Även om tillväxten hade många orsaker spelade dock den klara missionssynen en betydelsefull roll, likaså de nya utmaningarna till de växande skarorna av icke-kristna, inte minst i den tredje världens storstäder. Det visade sig att många unga ville förverkliga Jesu missionsbefallning: Gå ut och gör alla folk till lärjungar.
Efter dessa två vägskäl skall vi ännu stanna inför dagsläget. Det förefaller som om FMS åter stod inför ett nytt vägskäl, det tredje i ordningen, med i stort sett samma frågor som efter 100-årsjubileet. Vad är vår uppgift? Har vi en egen missionsidentitet att förvalta? Vilken väg skall vi gå? Ser vi de stora skarorna icke–kristna som nu vuxit till över 4,5 miljarder? Vad svarar FMS i dag? Nu borde jag sätta mig och någon av missionssällskapets ledare träda fram och svara. Men det kan också vara bra att en utomstående eller närstående tar en titt på situationen. Och vi börjar med missionärskandidaterna. Vem söker FMS? Hur utbildas de nya missionärerna?
FMS har alltid sökt nya missionärer genom annonser. I de första annonserna betonade man, som jag tidigare nämnt, ”ett väckt samvete” och ett levande Gudsförhållande som kännetecken för den inre kallelsen. Då sällskapet i mars i år sökte nya missionärer läste jag annonsen med stort intresse. Huvudrubriken i den finska annonsen löd:(Kirkon kansainvälisen työn erikoistumiskoulutus (på svenska ungefär: Speicalutbildning för kyrkans internationella arbete). Som förklaring meddelades i texten att utbildningen var gemensam för dem som ville gå in i kyrkans missionsuppgifter, och för dem som önskade ägna sig åt mångkulturell verksamhet eller utvecklingssamarbete. Det väckta samvetet och det inre Gudsförhållandet talades det inte om. Det ledde mina tankar osökt till en händelse i Tanzania för omkring 20 år sen. Den lutherska kyrkans inhemska ledare och representanter för olika utländska missioner var samlade för att diskutera det fortsatta behovet av missionärer. En av de ledande tanzanianska biskoparna bad om ordet och sände en hälsning till missionssällskapen. Han sade bl.a.: ”Vi behöver alltjämt missionärer, men endast kristna missionärer.” Då jag efter resan höll en morgonandakt i Missionskyrkan i Helsingfors framförde jag biskopens hälsning. Alla närvarande brast ut i ett spontant skratt.
Men biskopen menade allvar. Han visste, likaväl som inhemska kristna gjorde det, att en del missionärer ansåg sig enbart vara yrkesmänniskor. De brydde sig inte om att regelbundet gå i kyrkan. De såg sig inte som evangeliets vittnen. ”Behåll dem och sänd oss missionärer som vill vara Kristi vittnen och våra medkristna”, sade biskopen.
Missionssällskapets annonsering säger givetvis ingenting om de nuvarande missionärernas inre kallelse och Gudsupplevelse. Jag vet att många, ytterst många missionärer har en stark och äkta missionskallelse, och lever i ett personligt Gudsförhållande, men jag vet också att det finns sådana som frågar missionssällskapet om möjligheten att på sitt eget yrkesområde få göra en kort insats inom hälso- och sjukvård, i utvecklings- och miljöprojekt. Missionen är ju det bästa utvecklingssamarbetet, hävdar mången. Hur mycket andlighet kan man då kräva av missionärerna?
Jag tror att Missionssällskapet vid sitt tredje vägskäl måste fråga på allvar: Vad är vår mission? Är det fråga om en mångkulturell verksamhet, eller kompanjonskap kristna emellan? Eller är det fråga om ett mellankyrkligt samarbete då rikare kristna hjälper fattigare kristna, eller kan vi småningom sätta likhetstecken mellan utvecklingssamarbete och mission? Enligt uppgifter från FMS har man nu, utöver avtal för missionärer, omkring 600 skriftliga avtal om understöd på 7,2 miljoner euro för projekt som gäller utveckling, miljöfrågor, hälso- och sjukvård, skolverksamhet och utbildning m.m., men inga skriftliga avtal om direkt evangelisation bland icke-kristna. I sällskapets program, som kallas ”Förkunnelse och församlingsarbete,” ingår även evangelisation, berättar man. Den är oftast förenad med kyrkornas församlingsarbete. I budgeten utgör detta program 33% av utlandsbudgeten. Sällskapets understöd ges vanligen direkt åt kyrkan eller församlingarna, som bestämmer om dess användning. Då ja frågade FMS hur många procent man tror sig satsa på förkunnelse bland icke-kristna och hur många procent på församlingsarbete, var svaret: ”Vi vet inte.”
Inför det nuvarande och tredje vägskälet öppnar sig givetvis olika valmöjligheter. Vid årsmötet i dag behandlades bla. ett förslag till nya stadgar. I paragraf 2, som anger vad missionssällskapet syftar till, har det i 150 år stått, att Kristi evangelium skall föras till icke-kristna. Formuleringarna har något varierat men uppgiften har varit klar. I de nya stagarna har ordet ”icke-kristna” försvunnit. Inte heller ordet ”missionär” finns kvar. I ställer för den gamla uppgiften att sända ut missionärer läser vi nu under rubriken ”Verksamhet utomlands” att Sällskapet skall ”anvisa arbetstagare till samarbetspartnernas arbetsgemenskap och stödja internationellt arbetstagarutbyte.” Missionsdirektorn kallas i de nya stadgarna ”verksamhetsledare”. Han sköter om sällskapets löpande förvaltning i enlighet med styrelsens direktiv och bestämmelser.
Är det så att missionssällskapet nu valt en ny väg som lägger tyngdpunkten på mellankyrkligt samarbete, på kompanjonskap, på utvecklingssamarbete o.s.v. Allt sådant är naturligtvis viktigt och skall inte ringaktas. Men sällskapet kunde också ha valt en annan väg, som innebär en klar dubbel målsättning. Utan att ge avkall på sitt ansvar för de lidande och hjälpbehövande kunde sällskapet, i enlighet med sin ursprungliga uppgift, också i dag ha sett som sin ofrånkomliga specialuppgift och sitt huvudintresse att nå ut med evangeliet till de enorma skarorna av icke-kristna. Då FMS grundades var de ickekristnas antal 1 miljard. Då FMS firade sitt 100-årsjubileum uppgick de till två miljarder. I dag är de över 4,5 miljarder, eller 4,5 gånger fler än då sällskapet grundades. Så länge de icke-kristnas antal ständigt ökar kan hela evangelisationsuppgiften inte delegeras till andra.
Det kan inte vara rätt att lägga huvudansvaret för denna enorma uppgift på den fattiga världens kyrkor, eller på små unga kyrkor, som många missioner i den rika västvärlden nu gör. På samma sätt som vi i dagens värld ser de lidande och hjälpbehövande miljonerna måste våra hjärtan också klappa varmt för de 4,5 miljarder själar som står utanför den kristna gemenskapen. De lever inte av bröd allena. Som Guds skapade varelser hör det till deras mänskliga rättigheter att också få möta den Frälsare som säger: Jag är vägen, sanningen och livet.
