Glass

I ett tyst ögonblick hörs en förtvivlad pojkröst:
– Han tar allt!

Hur gästen från Borgå reagerade vet jag inte.  Min far berättade aldrig själv historien.  Utdraget ur släktkrönikan har kommit andra vägar men från åsyna vittnen.

Själv har jag ett eget grodperspektiv på Borgå stift. Stiftsgården Lärkkulla är min granne – min kåk avtecknar sig som en brun sak bakom kapellfönstrets glasmålning. Där har jag bott så pass länge att jag kunnat se förändringarna i stiftsgårdens klientel. En tid var glada ungdomsledarstuderande dominerade. Sedan kom musikerna. Deras replokal finns fortfarande i linje med sovrumsfönstret. Vi sover numera åt andra hållet.

Nu ser man brandmän, invandrare som går på svenskakurs, medeltida musicerare och många, många andra. I januari en massa trevligt ungt folk på Ungdomens kyrkdagar. Senaste veckoslut var det folk från Fria missionsförbundet. Grupperna blir allt fler. 

När stiftsgården startade för sextio år sedan satt stiftets alla aktörer med i styret. Det gör de väl fortfarande, men Kyrkans Ungdom och Evangeliföreningen har sina egna projekt fjärran från stiftsgården. Söndagsskolförbundet förvaltar sina fastigheter.  Enda vännen som kan tänkas sträcka till sekiner är kyrkostyrelsen.

När biskopsgården i Borgå behövde renoveras för  dryga två miljoner ställde kyrkostyrelsen upp på ett 25-årigt kontrakt. Visst får Lärkkulla också pengar, men bara för några år framåt. I övrigt förväntas stiftsgården vara aktiv och sälja sig på marknaden.

Att säga “han tar allt” är fel. Men det känns som om Lärkkulla blev utan glass.