Vi befinner oss i den del av skapelsen som numera kallas Väståboland. Nagufärjan spottar ut bil efter bil och färden leder vidare längs Skärgårdsvägen fram till den gamla gråstenkyrkan mitt på Nagu. Så här års är strandbjörkarna fullsprängda av klorofyll och inte ens dagens upproriska vind och regnskurar lyckas förstöra idyllen.
– Om man har en ledig söndag i månaden så blir det nog inte av att gå i gudstjänsten. Jag vårdar min själ på Skärgårdsvägen, när jag kör till jobbet från Pargas till Nagu. Där är jag nära Skaparen, mitt i skapelsen, säger Anne-Marie Taulio, kantor i Nagu kapellförsamling.
Vi sitter i det mysiga församlingshemmet intill kyrkan. Här har församlingen firat gudstjänst hela vintern eftersom kyrkan varit under renovering. Nu börjar de sista penseldragen vara gjorda och i veckan ska också orgeln packas upp ur sin plastpyjamas.
– Gudstjänst i församlingshemmet fungerar bra, men inte är det samma sak utan orgeln, tycker Taulio.
Efter nästan 30 års paus har hon återupptagit orgelspelet och fått det yrke hon drömde om som ung.
– Livet gjorde en lustig sväng. Efter 20 år av skolliv och undervisning är jag tillbaka i kyrkan.
Fröken Carlsson från Pargas
Musiken har suttit i själen sedan barnsben.
– Flickan behöver ett piano, konstaterade mormor, då Taulio avverkat sitt första klockspel och elharmonium på initiativ av en musikalisk lågstadielärare.
Talangen utvecklades genom pianolektioner och tillsammans med en klasskamrat fick Taulio börja ackompagnera psalmsången vid skolans morgonbön.
– Vår lärare Hjalmar Krokfors kom varje morgon med koralböckerna under armen och slog upp en psalm. Sedan var det bara att spela utan någon vidare förberedelse.
Orgelintresset utvecklades genom Wegeliusinstitutet och privatlektioner i Åbo domkyrka. Hon hade tron och var intresserad, kantor skulle hon bli.
– Men en dag kom en förfrågan från Lovisa samskola. De behövde en musiklärare.
Med tjugo år på nacken inledde Anne-Marie Taulio, dåvarande fröken Carlsson, sin bana som musiklärare. En av pojkarna på abiturientklassen var äldre än hon eftersom han hade gått om.
– Arbetet var tufft men roligt. Jag var fast.
Nej!
Efter flera år som obehörig lärare sökte Taulio in till Sibeliusakademin i Helsingfors och fick börja som enda svenskspråkig det året. Allt skulle ha gått strålande om hon hade varit snäppet bättre på att säga nej. Hon började jobba vid sidan av studierna, både i skolor och med olika körer.
– Lönkan och Åshöjden var mina skolor. Vårfestlördagarna var allra värst. Då åkte jag taxi mellan examensfesterna för att hinna med allt.
Det aktiva livet ledde till att Taulio aldrig fick ut några papper från Sibeliusakademins pedagogiska institution. En fackuppsats och kursen i harmonilära 2 förblev ofullbordade när hon bildade familj och flyttade via Åbo tillbaka till Pargas. Där undervisade och ”körade” hon i nästan tjugo år.
– Men en vacker dag sade det bara stopp. Jag gick inte till jobbet. Jag orkade inte. Orolig stämning i skolan, allt svårare att hålla ordning i klassen, min egen ålder – jag vet inte riktigt vad allt det berodde på.
Enligt Taulio ska musikundervisningen vara lustbetonad. Musiken har en terapeutisk uppgift, eleverna ska må bra när de fått sjunga, spela och lyssna till musik.
– Nu var det inte längre så. Jag stannade hemma för att vila och fundera.
Läs mera i Kyrkpressen, nummer 23/09