– Säkert är det ett andligt äventyr också, men det ser kanske inte alltid så andligt ut.
Det är tyst i Tapio Koivus lilla arbetsrum på andra våningen i Diakonissanstaltens gamla huvudbyggnad. Mycket tyst. Och när han efter en lång paus efter min inledande replik – ”Wilfrid Stinissen talar om själavård som ett andligt äventyr” – tar till orda på svenska – sker det lågmält och eftertänksamt, som om han egentligen inte ville bryta tystnaden. Han talar bara för sin egen del, säger sig inte veta så noga hur kollegerna tänker. Det här är bara hans bidrag till Diakonissanstaltens själavård.
Vuxen bland barn
Tapio Koivu är en av de två präster som har själavård som huvudsyssla. Som präst och själavårdare koncentrerar Koivu sig på tre huvudområden: barn och unga, Diakoniinstitutet och retreatverksamheten vid Heponiemi. Idag, efter vårt samtal, skall han delta i en workshop för ledare inom barn- och familjearbetet, senare på dagen besöker han en mottagningscentral för barn i Esbo.
– Jag brukar träffa de här barnen ungefär var tredje vecka, fem timmar per gång. Jag har sett det som min uppgift att finnas till för dem och de behov som spontant uppstår, ingenting är planerat på förhand.
Tapio Koivu medger att det kan verka konstigt att en präst, civilklädd dessutom, bara ”finns till”. Ibland blir det lek, eller spel. Men aldrig något tal eller en andakt – julen är ett undantag. Personalen berättar att barnen väntar på honom, och nästan alltid när han far därifrån frågar någon när han kommer tillbaka.
– Det är ett tecken på att besöket är viktigt.
Välsignat yrke
Som präst på Diakoniinstitutet förrättar han öppningsgudstjänsten i början av terminerna, han ingår i institutets krisgrupp och har själavårdande samtal med både studerande och personal. Nya verksamhetsformer håller på att planeras, men ett för Diakoniinstitutet traditionellt och viktigt uppdrag vill han speciellt notera:
– Många studerande brukar berätta hur fint det har känts att i samband med utexamineringen bli välsignad till sitt yrke. Jag tror inte det är så vanligt att en skolgång avslutas med välsignelse.
Jag frågar vad han lägger in i begreppet välsignelse.
Efter en lång eftertänksam tystnad säger han:
– Kanske det betyder att man sätter sig själv i Guds närvaro, och att välsignelsen är en påminnelse om Guds närvaro.
Som församlingspräst uttalade han ofta orden ”Herren välsigne er, och bevare er...” Nu, efter fyra år på Diakonissanstalten vill han innesluta sig själv i den gemenskap han välsignar: ”Herren välsigne oss, bevare oss.”
– Vi ber välsignelsen tillsammans, för varandra. Det är alltid bra att be för andra och varandra.
Läs mera i Kyrkpressen, nummer 23/09