Aamulehtis ledarskribent har applåderat beslutet och kallat det rakryggat. Åbo Underrättelsers ledarskribent har för sin kallat beslutet ett uttryck för ”den ortodoxa kyrkans antika syn på vad en präst får och inte får”.
Även om ledarskribenterna är totalt oense om den ortodoxa kyrkans handlade i det aktuella fallet har de en gemensam nämnare: fallet Mitro Repo används för att risa evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Aamulehti anser att evangelisk-lutherska kyrkan i allt för hög grad ägnar sig åt samhälleliga frågor som till exempel fattigdom, miljö, invandring och liknande. I så hög grad att dess egentliga grunduppgift hotas bli överskuggad. Detta i motsats till ortodoxa kyrkan som koncentrerar sig på den eviga gudomliga sanningen.
Åbo Underrättelser menar för sin del att båda kyrkorna av andliga skäl har svårt att anpassa sig till förändrade tider.
Vad är det alltså egentligen fråga om?
I den ortodoxa teologin och traditionen ses det som omöjligt att tjäna Gud och världen åtminstone som präst och aktiv politiker.
I den lutherska teologin ses det borgerliga livet med sina strukturer som en del av Guds verk. I den meningen kan man säga att också samhällsaktivitet är en form av gudstjänst.
I Augsburgska bekännelsen sägs att ”det är de kristna tillåtet att bekläda överhetsämbeten” och att de rent av fördöms ”som icke anse den kristliga fullkomligheten bestå i gudsfruktan och tro, utan i övergivandet av de borgerliga uppgifterna”.
Utgående från Aamulehtis resonemang blir en intressant fråga därför hur det kan komma sig att den ortodoxa kyrkan får applåder då den håller fast vid sin teologi och tradition medan den evangelisk-lutherska kyrkan utdöms då den håller fast vid sin?
Ett svar kan vara att ledarskribenten helt enkelt inte känner till de teologiska skillnaderna och olika traditionerna. Ett annat svar kan vara att det rent intuitivt känns mera trovärdigt om man drar en klar gräns mellan ”världen” och ”kyrkan”, mellan det världsliga och det andliga.
En tredje kan vara att det mesta den evangelisk-lutherska kyrkan gör ses med kritiska ögon.
Oberoende av vad förklaringen kan tänkas vara känns det orättvist att en kyrka hyllas och en annan kritiseras för samma sak: försvar av sin teologi och sin tradition.
Då känns det i och för sig rättvisare att bägge orättvist kritiseras för samma sak: att de inte anpassar sig till ”förändrade tider”. Den kritiken är orättvis av den enkla anledningen att ingendera kyrkan har till uppgift att navigera efter de kartor som hela tiden skrivs om av ”tiden”.
Åtminstone inte om de vill vara kyrkans Herre trogna. Då är deras centrala uppgift oberoende av förändrade tider att på olika sätt och med olika metoder predika Guds nåd och frälsningen i Jesus Kristus.
Aamulehtis kritik av evangelisk-lutherska kyrkan håller alltså kanske inte för en närmare granskning, men det innebär inte att den helt skulle ha missat målet. Kritiken att de samhälleliga aspekterna överbetonas så att kyrkans grunduppgift fördunklas måste tas på allvar. Om det verkligen allmänt känns så är något allvarligt på tok.
Men kritiken får inte leda till att vi blundar för vårt ansvar för de ekonomiska och sociala behov som vi som kristna är kallade att ta ansvar för. Vi ska besöka dem som är i fängelse, vi ska ge bröd åt den som är hungrig och kläder åt den som är naken.
Men vi får inte glömma eller förtiga att grunden för att vi gör detta är att Gud älskar oss.