Det förstnämnda är närmast perfekt till form och funktion, de senare ärrade av hundratals laserstrålar. Medan mitt synfält långsamt försämras på grund av ålder och genetiskt påbrå, framställer världens främsta kameratillverkare linser av extrem skärpa och finess. Det är min smala lycka att jag i den digitala bildens form, i bästa fall, kan fånga detaljer som en bångstyrig näthinna inte riktigt är kapabel till. Samma laserteknik som svetsat fast hålen i min näthinna har fulländat utformningen av objektivets yta.
Den avtagande synskärpan ökar paradoxalt nog samtidigt mitt intresse för bildens detaljer och budskap. Frusna ögonblick speglar någonting av evighet, den förstelnade bilden inhyser ett pågående presens. Efter fotograferingen ser jag motivet på skärmen och – voilá – bakom pixlarna rör sig ett helt universum av minnen och känslor. Det mina ögon bara anade, eller kanske inte alls uppfattade, kan jag nu förstora, frilägga, i detalj studera. Med teknikens hjälp tränger min blick längre bort, djupare in, högre upp.
Med kameran som ögats förlängning lockas jag också till kontakt och
dialog som troligen inte annars hade förverkligats. En bro skapas
mellan subjekt och objekt(iv). Vi närmar oss varandra från var sin
utgångspunkt: jag med mina publicistiska motiv, du sårbar i din
oskyddade exponering. Vad objektet ser i fotografen kunde förstås vara
värt en kvalificerad analys, men ett är uppenbart: mina ögon erbjuds
med den moderna kamerateknologins hjälp en kontaktyta som inte enbart
avspeglar en snabbt förbirusande verklighet men samtidigt öppnar
ljusgångar in i mitt eget dunkel.
Se din nästa, och sedan dig själv.