Gustav II Adolf och hans hjältar, kejsaren och Wallenstein från skolhistorien lever visserligen kvar och dominerar scenen. Men Englund lyckas också plocka fram vanligt folk. Fast med en viss svårighet, den stora massan av invånare i det svensk-finska riket får inget ansikte.
De var bönderna som skrevs ut för att slåss i Tyskland i stället för
att odla markerna hemma i Dalarna och Savolax. Få av dem kom hem,
åtminstone i ett enda stycke.
Det som Englund får fram är hur krig var en ytterst profitabel livsstil
för den procent som styrde och ställde. Kungar knyckte land och
rikedomar av varann, med elegans. Gick det illa förlorade man livet,
men med stil.
När fälttåget var över kunde eleganterna kvittera ut vinster i
mångsiffriga tal. Menige man fick sina tolv till arton daler eller vad
avmönstringspengen kunde vara. Om han var hel, vilket ytterst få var.
Sjukdomarna kunde göra slut på hela kompanier innan man ens kommit till
Stralsund.
Inte utan att 1600-talet känns en smula orättvist.
Men sedan dess har vi ju haft fyra hundra år av utveckling.
Vi lider inte av trettioåriga krigets fasor, bara av en global
recession. Finansvärlden har utvecklat derivat och andra finansiella
instrument som i grunden är vadslagning. Ekonomiska bataljer med dollar
och euron i stället för utskrivna soldater, med vinnande generaler och
förlorande. Holländarna gjorde i tiden världen en stor tjänst när de
räknade ut att man kunde tjäna mer genom handel än genom krig.
Ekonomiska bataljer känns anständigare än krig.
Ändå kryper en 1600-talskänsla fram när jag plockar fram dagstidningen
på tåget och läser ekonomisidorna. De som verkligen får betala för det
senaste kalaset har inget ansikte nu heller.