En gemensam nämnare för klagomålen är missnöje med utdelningen. En del var missnöjda över att de fick tidningen trots att de inte ville ha den, andra för att de inte fick den trots att de ville ha den.Bägge gruppernas missnöje med sakernas tillstånd beror på en lucka i lagstiftningen som gäller utdelning av material som inte är adresserat till en given mottagare.
Problemet är att det inte finns någon möjlighet att till exempel i form av ett meddelande klistrat på postluckan säga nej till reklam av olika slag, men ja till församlingstidningen eller vice versa. Här gäller att man måste ta allt eller intet.
Undantagna från bestämmelserna om adresslös utdelning är myndighetsbestämmelser och officiella tillkännagivanden. Det säger sig självt att församlingstidningarna inte hör till någondera gruppen.
I nuvarande situation anser biträdande JO att det bästa distributionssättet är att tidningarna är adresserade.
De facto torde inga alternativ finnas. Förvaltningslagen förefaller vara tämligen klar på denna punkt. Kunderna måste ha ett reellt val att fritt välja vad de vill ha med sin post och de klistermärken som nu kan användas ger ingen annan möjlighet än att säga nej till allt gratismaterial. Antingen tar man emot materialet eller så meddelar man att man inte vill ha det. Och det gäller rubb och stubb, inklusive adresslösa församlingstidningar.
De som kommer ihåg tidigare diskussioner om församlingstidningarnas adresslösa utdelning är kanske överraskade av det nya avgörandet.
I den diskussionen blev det klart att landets högsta uttolkare av grundlagen, riksdagens grundlagsutskott, slagit fast att den adresslösa utdelningen är i enlighet med grundlagens bestämmelser om yttrande- och trosfrihet.
JO kan varken ifrågasätta eller kritisera grundlagsutskottet. Det gör han inte heller, men han lyfter fram och betonar förvaltningslagens betydelse i sammanhanget.
Enligt biträdande JO strider adresslös utdelning mot förvaltningslagens bestämmelser gällande serviceprincipen och adekvat service. Kunden har enkelt sagt inte reella valmöjligheter i det nuvarande systemet.
Den adresslösa utdelningen strider därmed mot de förvaltningslagens principer som kyrkan i sin egen lagstiftning förbundit sig att följa.
Kyrkolagen säger nämligen att ”när ett förvaltningsärende handläggs hos kyrkliga myndigheter skall förvaltningslagen och lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet iakttas, om inte något annat följer av denna lag”.
Och av kyrkolagen följer ingenting annat i den aktuella frågan.
Det ser alltså ut som om en del församlingstidningars distributionsproblem skulle vara självförvållade.
Ett förslag till hur problemet kunde lösas är att det blir möjligt att säga vad man vill eller inte vill ha i sin post. Detta till exempel i form av ett skriftligt meddelande vid postlådan eller brevluckan.
Ett annat alternativ kunde kanske vara att ändra kyrkolagen så att den innehåller sådant undantag från förvaltningslagen som gör en utdelning enligt nuvarande modell möjlig.
Biträdande JO:s avgörande i den aktuella frågan är i vidare perspektiv en allvarlig påminnelse om hur viktigt det är att kyrkan slår vakt om sin självständighet och egenart som trossamfund.
Anpassas den kyrkliga lagstiftningen i allt för hög grad till den samhälleliga blir resultatet att kyrkan inte kan ses som annat än ett ämbetsverk vid sidan av statliga och kommunala ämbetsverk.
I en sådan kyrka förvandlas också det andliga arbetet lätt till endast tjänstemannainsatser, som styrs av samma regelverk som gäller för statliga och kommunala tjänstemän.