Min professionalitet hindrar feministen i mig från att ge svar på tal. Dessutom är jag van med att folk tittar konstigt på mig och ändrar sitt beteende när de hör var jag jobbar. De som känt mig en längre tid undrar om jag ”plötsligt blivit religiös”.
Som troende antas man röra sig i sin lilla krets och ha sunda hobbyer såsom musik, sport eller motorcyklar (naturligtvis tillsammans med andra andliga motorister). Man förväntas slå vakt om traditionella värden och inte ge mycket för vetenskapliga rön. Vara lite världsfrånvänd, med andra ord.
Att ha ”kristna böjelser” (Hbl:s ledarstick 8.4) uppfattas inte som lika coolt och ”i tiden” som att syssla med österländsk djupmeditation, healing eller scientologi. Vilket kanske inte är så konstigt, eftersom det ofta är de mest extrema falangerna som ropar högst och förser samhället med hetaste diskussionsstoff.
Men ingen fjäder utan en höna. Varför är moderata kristna så måna om att smälta in att de ofta tonar ut sin kristna kontaktyta i stället för att föra fram tron som en positiv, bärande kraft? Är vi obekväma i oss själva eller bara inte tillträckligt pålästa för att kunna ge svar på tal?
Vi har all orsak att se oss i spegeln. Det har stor betydelse vilka personer vi väljer till ledande poster, men framför allt bör vi se över hur vi lever ut vår tro i vardagen. Välkomnar vi nya människor till församlingsgemenskapen med öppna armar eller tar vi emot dem med pekpinnen i högsta hugg?