I dag förefaller ingen veta vad som egentligen har skett, sker eller kommer att ske. Det
enda alla förefaller vara överens om är att allt är osäkert och att
ingen med en någorlunda bestämdhet kan säga när vi kan tänkas få
fastare mark under fötterna.
Och det förstärker den oro och osäkerhet som redan finns.
Men det är inte endast på den ekonomiska sidan utvecklingen skapar oro.
Nyheterna om vad som sker med miljön gör det också, liksom nyheter om
dödsskjutningar än i skolor, än på åldringshem.
Och inte blir vi tryggare av nyheter om hur utvecklingsstörda berövas
sin rätt till upplivning på samma villkor som alla andra. Vem står näst
i tur? Kanske åldringar som inte längre ”gör rätt för sig” eller som i
vilket fall som helst ändå inte lever länge till?
Har vi kanske orsak att börja känna oro också för att inställningen
till människans okränkbara värde håller på att naggas i kanterna?
Man behöver inte vara speciellt religiös, men nog ha lite
bibelkännedom, för att komma att tänka på vad som sägs om att folken
ska ”gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och bränningarnas dån.
Människorna ska ge upp andan av skräck, i väntan på det som skall komma
över världen. Ty himlens krafter skakas”.
Det är lätt att föreställa sig den känsla av hjälplöshet och vanmakt
som ligger i den beskrivningen. Allt omkring är i uppror och det är
ingenting människan egentligen kan göra. Ingenting annat än vänta på
hur det hela ska utvecklas och vad det sist och slutligen ska leda till.
Det ställe i Bibeln som citatet ovan är hämtat från lämnar oss ändå
inte i rådlöshet och ovisshet. Fortsättningen lyder nämligen: ”Men när
detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar
sig er förlossning”.
Budskapet är enkelt och det är att också om osäkerheten är stor och vi
känner oss rådlösa får vi vara övertygade om att allt är i Guds hand
och att det sist och slutligen är Han som avgör hur det blir. Både med
världen och med oss var och en.
Jesu lidande, död och uppståndelse vittnar om Guds allmakt och om Guds avsikt med sin skapelse och med oss.
Jesus led, dog och uppstod för att vi ska få leva. Leva här utan att
behöva gripas av ångest och stå rådlösa. Leva i evighet tillsammans med
Honom.
Så är det oberoende av vad som händer omkring oss. Vi kan tack vare det som Gud har gjort känna oss trygga och säkra.
Det är naturligtvis inte det samma som att bli slöa, slappa och
likgiltiga för vad som händer omkring oss, med vår natur och med våra
medmänniskor. Vi har vårt ansvar som förvaltare av Guds skapelse.
Men det yttersta ansvaret tar Gud på sig. Vi har därför evig säkerhet i
en osäker tid. Oberoende av ekonomi, konjunkturer, miljöförstöring,
våld eller annat elände.
Vi kan, som en följd av långfredagens lidande och påskmorgonens uppståndelse, lyfta våra huvuden.
Många av oss har kanske svårt att tro Bibelns klara budskap att vi,
trots allt det oroväckande och ångestfyllda omkring oss, kan vara fria,
glada och trygga.
Av någon anledning fastnar vi så lätt i långfredagens mörker att det blir svårt att gå vidare mot påskdagens ljus.
Det är så lätt att instämma i ve-ropen vid Jesu kors och lätt att ropa
ve över – som det heter – världens gång. Men det är så svårt att
instämma i jublet att Kristus sannerligen är uppstånden.
Ändå är det just uppståndelsen och budskapet att allt är fullbordat och
att den som låter sig frälsas blir frälst som vi kristna är kallade att
föra vidare. Inte i en värld som motsvarar alla våra fromma, goda
förhoppningar, utan i en värld som är just som den är.
Vår uppgift är att förkunna att Gud själv ger oss en framtid och ett hopp.