Detta faktum att människan är andlig får naturligtvis konsekvenser även för vårdvetenskapen. Katie Eriksson, professor vid Åbo Akademi, konstaterar att det är vårt ansvar inom vården att känna igen den andliga dimensionen, och därför är den också central i forskningsprogrammen. Varje människa bär på något heligt och okränkbart som hon vill värna om. Detta ethos utgör den plats inom människan där hon känner sig hemma därför att det är förenligt med den värdegrund som hon har. Det här gäller alla människor från alla kulturer.
– Vi använder ordet helighet med en viss försiktighet. En vetenskap ”äger” ofta vissa ord och skapar därmed specifika revir. Men det här vill jag vända mig mot: allt mänskligt hör till livet oberoende om det handlar om sjukvård, kyrka, forskning eller någon annan samhällssektor. Religionerna skiljer sig från varandra, men gör anden det?
Eriksson berättar att den andliga dimensionens betydelse i vården under de första åren vann genklang på institutioner där man vårdade svårt sjuka och döende människor.
– Det finns många exempel på inbjudande kulturer som ger rum för de andliga värdena. I dag finns de i många olika sammanhang; inom cancervården i stort, på mödrarådgivningen, på ungdomsmottagningar – hela livsbågen blir inbegripen. Men tyvärr finns det också vårdkulturer som är hårda och instrumentella och i dem måste man som vårdare vara ganska modig för att spegla den andliga verkligheten.
Läs mera om Katie Eriksson och andligheten som resurs i vården, Kyrkpressen nr 13/09.