Nu senast efter att ett par av mina barnbarn försynt undrat varför jag aldrig gör det. Då jag med nya, kritiska ögon granskade skrivbordskaoset kunde jag inte annat än instämma i den mer än berättigade frågan. Det blev dags att städa skrivbords-eländet.
Sagt och gjort. Bland bokhögar, pappershögar, tidningar, tidningsurklipp, föredragningslistor, anteckningslappar, broschyrer och handböcker av olika slag fanns närmare ett par dussin visitkort. Efter att skrivbordet var städat tog jag itu med att sortera dem. En del var av tillfällighetstypen och kunde kastas, andra hade jag saknat och lade med tillfredsställelse in dem i visitkortfickor.
Tre av visitkorten visade sig vara av goda vänner som inte längre fanns i de levandes skara. En hade dött för bara någon vecka sedan och också de två andra ganska nyligen. Det kändes egendomligt då glimtar och antydningar till minnen från möten och samtal med dem blandades med insikten att jag inte längre behöver deras kort. Samtidigt tänkte jag att min vänskap med dem inte dött bara för att de hade gjort det. Den levde kvar och den skulle leva kvar så länge jag lever.
Men jag måste medge att det i alla fall var lite svårt att slänga visitkorten. Osökt kom jag att tänka på att visitkorten för mig blev en påminnelse om min egen dödlighet. Jag kom också att tänka de ord med ursprung i Psaltaren som prästen ofta säger efter att församlingen meddelats om vilka församlingsmedlemmar som avlidit: Herre, lär oss betänka hur få våra dagar är, för att vi må få visa hjärtan.
Jag tackar mina vänner för den påminnelsen.