Vilka lärdomar regeringen drar av de kraftiga reaktionerna återstår att
se. Det man däremot vet redan nu är att vi inte lever i ett samhälle
där regeringen gör som den vill. Men vi lever inte heller i ett
samhälle där arbetsmarknadsorganisationerna mer eller mindre dikterar
vilka beslut riksdag och regering måste fatta.
I bästa fall leder det som nu skett till att alla parter inser sitt beroende av varandra och av förtroendefullt samarbete.
Pensionsbeslutet har också andra dimensioner än rent arbetsmarknads-
och pensionspolitiska. En dimension ges relief av de praktiskt taget
dagliga nyheterna om direkt eller indirekt åldersrelaterade saneringar.
Nyheter som står i uppenbar konflikt med beslutet om höjd pensionsålder.
Där regeringen säger att arbetstagare borde arbeta längre är många
arbetsgivares budskap att äldre, gamla, åldrande – vad man nu vill
kalla dem – borde ha förstånd att dra sig tillbaka. Eller åtminstone
att visa stor förståelse för att uppsägningarna börjar verkställas från
deras ända.
På det praktiska planet vittnar den här konflikten i budskap om att regeringen har sin agenda och arbetsgivarna har sin. Eftersom regeringen knappast – trots en synbarligen mycket stor självmedvetenhet – kan tvinga arbetsgivarna att frångå sitt sätt att tänka blir det ännu svårare att inse det positiva och konstruktiva med pensionsbeslutet. Visserligen kan pensioneringarna senareläggas, men om arbete inte erbjuds enligt samma modell blir det hela minst sagt obalanserat.
Det dubbla budskap som dels regeringen, dels arbetsgivarna står för har också en allvarlig, principiell dimension. Och till den delen är det dubbla budskapet mycket enkelt: människan ses som ett röstförsett verktyg. (Beteckningen röstförsett verktyg – instrumentum vocale – användes som beteckning för antikens slavar.)
Det som motiverar den bedömningen är att både regeringen och
arbetstagarna ser på människan ur ett ensidigt och dessutom förvrängt
produktions- och konsumtionsperspektiv.
Inte ens ur det perspektivet kan det ju vara så att äldre a priori alltid är sämre och yngre alltid bättre.
Tyvärr är det inte endast i pensionssammanhang som dagens
”instrumentaliserade” människosyn ger olyckliga utslag. Den rapport som
nyligen publicerades om tragedin i Jokela visar att en orsak till den
var att gärningsmannen inte fått en mänsklig utan mera en teknisk,
”maskinserviceaktiv” hjälp.
Den yngling som stod för dådet hade helt enkelt inte fått vård. Hans
problem möttes med recept på psykmediciner. Folkpensionsanstaltens
statistik visar att samma ”recept” används allt oftare och att de ungas
problem allt oftare åtgärdas med psykmediciner.
Mediciner i all ära. Det är bra att de finns, det är bra att de
ordineras och det är bra att de används. Men det är inte bra om
mediciner används som substitut för mänskliga relationer och för
empati. Det är kort sagt inte bra om mediciner används som ett sätt att
kvittera det ansvar vi som individer och som kollektiv har för varandra.
Men har det inte lite blivit så? Och kan inte utvecklingen i den riktningen ses som en konsekvens av att människan ses som ett instrument, en maskin, som ska servas för att kunna producera och som kan kasseras då den inte fungerar? Är det kanske också så att kasseringarna sker allt tidigare och allt lättare? Summa summarum: människan förefaller i allt högre grad ha blivit ett instrument som bedöms ur ett användarperspektiv. För kyrkan, för församlingarna och för alla som vill försvara en kristen människosyn är detta en enorm utmaning.