På senaste biskopsmöte betonade han bland annat vikten av att samhällets grund- och stödstrukturer är i ordning. Och i samband med en gemensam rådplägning för representanter för näringslivet, socialsektorn och kyrkan framhöll Paarma betydelsen av individuella familje- och människorelationer då ekonomin sviktar.
Hur man tänker och hur det ser ut på gräsrotsnivå fanns det exempel på i senaste nummer av Kyrkpressen. Exemplet kom från Esse, där församlingen ägnat och ägnar tid och krafter åt att skapa vad som kunde kallas framförhållande diakoni. Alltså en diakoni som söker upp och erbjuder hjälper innan hjälpbehovet kanske blivit akut.
Församlingen planerar hur den kan agera innan den måste reagera. Detta i alla fall utan att vara påflugen. Som diakonissan Marianne Sandström uttrycker det: Initiativet måste komma från de berörda själva.
Sammantaget säger ärkebiskopen och diakonissan att det gäller att se till att de funktioner som ska vara till stöd och hjälp i svåra tider är uppdaterade så, att de verkligen kan användas.
Denna kyrkliga betoning kan utan svårigheter föras över på hela samhället. Om hjälpinsatser inte kan produceras och distribueras i tid till dem som behöver dem fördjupas gamla problem och nya skapas.
Då kyrkoherden i Esse, Kaj Granlund, uppmanar församlingens förtroendevalda att inte dra in på diakonin är han därför ute i ett mycket angeläget ärende.
Allmänt taget får man hoppas att de kyrkliga betoningarna, från ärkebiskop Paarma till diakonissan Söderström och kyrkoherde Granlund, samt många andra tas ad notam också då staten och kommunerna fattar sina sparbeslut.
Det är dock mera sannolikt än osannolikt att detta förblir en from förhoppning. Det som tyvärr ofta sker är att sådana som redan har det svårt får det ännu svårare. Och kanske ännu oftare: de som är på väg att få det svårt inte får den hjälp som de skulle behöva för att klara sig.
Det tragiska är att sparåtgärder som drabbar dem som behöver stöd är till skada både för dem som drabbas och för alla andra. Det därför att sådana sparåtgärder bli dyra på sikt.
Personer med fysiska och psykiska problem börjar inte må bättre av att de inte får den vård de behöver. Personer i behov av bostäder eller social omsorg far ännu mera illa av att de inte blir hjälpta och därmed blir det allt dyrare att ta hand om dem senare.
För att inte tala om alla negativa konsekvenser, ekonomiska och andra, av sämre eller helt uteblivna preventiva åtgärder.
Vi måste helt enkelt besparas kortsiktiga sparåtgärder som helt klart drabbar såväl enskilt som kollektivt.
Det förefaller bli allt viktigare att kyrkan och församlingarna går i spetsen för en förhoppningsvis allt bredare opinion till försvar för de utsatta. Också och inte minst just i spartider.
Det är med glädje man kan notera att så faktiskt också förefaller vara fallet.