Vanligen förhåller det sig precis tvärtom. Det paradoxala är normgivande, det absurda en daglig verklighet. När vi tror att livsskutan fått förlig vind brakar vi plötsligt rakt på grundet, men å andra sidan; när allt verkar hopplöst öppnar sig himlarna också ibland. Det enda säkra är det osäkra. Så har det varit sedan tidernas begynnelse.
Grekiskans kháos är ett uttryck för den tomma omätliga rymden som är fylld av formlös massa. Enligt den jungianska psykologen Joanne Wieland-Burston är det just den här betydelsen av världens urtillstånd, innan det ordnades som universum, som är intressant. Världens prima materia är det samma som kaos. Tomrummet som inte hade någon form var utgångspunkten för hela skapelseprocessen.
Motsatsen till kaos är ordning (lat. ordo), ursprungligen en teknisk term hämtad från vävkonsten och som beskriver hur trådarna ordnas i väven. Ordning och kaos ligger bokstavligen invävda i en uråldrig mytologisk föreställningsvärld där vävning och världens öde tvinnar ihop sig till ett mönster. Tidigare generationer upplevde livets nyckfullhet och oförutsägbarhet i folksagor, riter, myter och ritualer men dagens människa vet sällan hur man hanterar ett kaos.
I sin strävan efter ordning övergår kaoset i komplexitet. Complexus betyder omfattande, där den partitiva formen plexus står för fläta, eller egentligen (enligt Elof Hellquist) foga i vartannat. Och då är vi igen inne i vävkonstens horisontella och vertikala trådar.
Så befinner vi oss här mellan kaos och ordning – i det komplexa livet där det ljusa och det mörka tillsammans skapar mönster och motiv, mer eller mindre tilltalande.