Som ”solidaritet”. I och för sig ett utmärkt ord och inget fel på innehållet, men 60- och 70-talet lyckades mosa till det för mig.
Nu står jag i beråd att slänga ”samarbetsförhandlingar”. Jag tror inte att jag är den enda som gör det.
Samarbete är mer än ok, förhandlingar ska man också föra. Men som det sammansatta ordet används i dag börjar det krypa i själen på mig.
Där sitter man på var sin stol – jag utgår från att också en anställd får sitta – och chefen berättar att tyvärr, tyvärr har firmans vinst minskat så nu måste en del av personalen bort och till dem hör – du.
Varuti ligger då samarbetet? Eller förhandlingsmöjligheten? Både samarbetets och förhandlingarnas tid är för länge sedan ute vid det laget – om de nu nånsin funnits. Rätta mig om jag har fel.
Tusentals finländare har redan detta år tvingats till sådana pratstunder.
En vän berättade hur knäckt hon blev efter ett sådant samtal. Hon hade jobbat i samma företag under praktiskt taget hela sitt yrkesverksamma liv. År efter år valde arbetskamraterna henne till sin ombudsman. Sedan fick en stor del av gänget gå och hon med dem, för hon hade bara några år kvar till pensionen, förklarade chefen.
Så jag begraver ordet bland de andra som dött för mig, och minnesorden står en bekant björn för, han med en mycket liten hjärna men med ett varmt hjärta och en ständigt påfylld honungsburk:
” Man kommer ingenvart med ett samtal om den andra personens svans bara nätt och jämnt är inom synhåll under konversationens andra hälft.”
Det är nu viktigare än nånsin att det goda samtalet både i offentliga och privata rum hålls levande, med svans och allt.
Kristina Fernström