Med diplomatisk fingertoppskänsla försöker biskop Gustav Björkstrand förena många aspekter i sin vision av folkkyrkan. Det är knappast orimligt att vänta sig att ett biskopligt herdabrev fungerar som ett slags programförklaring. För Gustav Björkstrands del blir det dock missvisande att bedöma herdabrevet Framtidens folkkyrka från den utgångspunkten. Mera rimligt är det att tänka sig herdabrevet som en mix med tre huvudsakliga ingredienser: en viktig hållplats för teologiska reflektioner som utvecklats genom hela Björkstrands yrkesverksamma liv (oberoende av konkreta arbetsuppgifter), ett tvärsnitt av hur det kyrkliga livet ter sig i samtiden och, slutligen, en starkt historiskt förankrad vision. Ett slags teologiskt framtidsarv, om man så vill.
Alla tre aspekter är intressanta, men jag väljer att reflektera över den sistnämnda aspekten med vissa inslag från de andra. Biskoplig succession är en högst relevant approach i ämbets- och ecklesiologiska diskussioner, men den har samtidigt en konkret betydelse för hur den teologiska miljön förändras inför och under en biskopstid, särskilt i Svenskfinland.
Spänningens teologiska symbolik
Vilken är då den vision biskop Björkstrand målar upp? Den är på det stora hela stark och tydlig, ställvis imponerande, ställvis något ojämn. Titeln på herdabrevet ger färdriktning: han tror bestämt att folkkyrkan kan överleva de utmaningar som riskerar att undergräva den. Den stora utmaningen för folkkyrkan i ett samhällsperspektiv är den tilltagande sekularisering som tar sig formen av religiös likgiltighet. Tillsammans med en påtaglig individualisering står folkkyrkan inför ett växande antal individer som glider ur kyrkans omfamning och en privatreligiositet som värjer sig för institutionens skuggor.
Den inomkyrkliga utmaningen består i den ständigt aktuella spänningen mellan folkkyrkans betoning av Guds förekommande nåd, riktad till alla och gemenskapskyrkans betoning av mottagen nåd, den gudstjänstfirande gemenskapens gestaltning. Spänningen kan med fog sägas ha accentuerats av de yttre utmaningarna. Denna inomkyrkliga spänning är givetvis inte ny, men något förvånande i sin styrka i en luthersk kontext, eftersom såväl den lutherska tvåregementstanken som Confessio Augustanas (CA) sammantagna paragrafer om kyrkan (§§ 7 och 8) ger en trovärdig ram för folkkyrkotanken. Låt vara att formuleringen av kyrkan som ”de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” i § 7 tenderar att fastna i en kombination där helighet, renhet och rättheten pekar åt annat håll. Att man gärna bortser från § 8:s markanta betoning att varken kyrkomed-lemmars eller prästens kvaliteter utgör grunden för renheten, hör liksom till den sökande tolkningens natur.
Förkunnelse eller sakrament
De grupperingar som brukar lägga stor vikt vid bestämningarna ”rent”
och ”rätt” indelar sig rätt enkelt beroende på om utgångspunkten är
förkunnelsen eller sakramenten. Båda betoningarna kan kombineras med
folkkyrkan, men oftast inte i betydelsen teologiskt omfamnande, utan
som gemenskapskyrka med ett evangeliserande intresse för folket. En
mellangrupp som mest framhäver det evangeliserande draget är de
karismatiskt-evangelikalt orienterade grupperingarna, engagerat belyst
i till exempel Daniel Björks nyligen utkomna Nytt vin och gamla säckar.
Om man i frågan om sakramenten tonar ner adjektiven, får vi en annan uppdelning. Den lutherska kyrkans två sakrament, dopet och nattvarden, får då utgöra en pedagogiskt hårddragen symboliserande skiljelinje. Dopet bekräftar tillsammans med andra förrättningar en kyrklig tillhörighet, men inte nödvändigtvis ett aktivt engagemang. För denna folkkyrkliga gruppering har det andra sakramentet nattvarden symboliskt överlåtits till gemenskapskyrkan. Mot engångshändelsens initialfunktion ställs den kontinuerliga upprepningens gemenskapsmotiv, en uppdelning som självfallet inte är vare sig önskvärd eller nödvändig, men som i den konkreta historiska verkligheten visat sig vara realistisk. För fördjupning hänvisas till Björn Vikströms nyutkomna bok Folkkyrka i postmodern tid.
Mångsidig folkkyrka
Med diplomatisk fingertoppskänsla försöker Björkstrand givetvis förena alla dessa aspekter i sin vision av folkkyrkan. Idealet är den folkkyrkligt anpassade betoningen av att Guds nåd är både förekommande och mottagen – men inte nödvändigtvis hos alla kyrkomedlemmar och inte heller utifrån den uppdelning som vi människor gör. Hans personliga livsresa som går från ett bejakande av den väckelseorienterade aktiva medlemskyrkan till en teologisk kombinationsmodell, där kyrkans inre och yttre krets kan harmoniera, stöder rätt långt denna strävan. En grundläggande insikt i Björkstrands resonemang är att gemenskapskyrkan behöver dopkyrkan. Den lever så att säga ekonomiskt, socialt och identitetsmässigt på folkkyrkligheten.
Folkkyrkligheten är
på motsvarande sätt beroende av att ha en aktiv, traditionsbärande
gemenskapskyrka. Utifrån Fredrik Modéus tankar målar han också upp
utvecklingslinjer för nattvardskyrkan. Och samtidigt med denna strävan
till balansering och bekräftande av inre och yttre kyrklighet behöver
dopkyrkan allt tydligare nya former för bekräftelse, ett nytt sätt att
se mångfalden i samtidens religiösa behov. Vi behöver, menar
Björkstrand med resonemang hos bland annat Danièle Hervieu-Léger och
Grace Davie, inse att uttrycken för det religiösa numera är långt mera
olikartade och individualistiska än tidigare. Hans poäng blir därför
att folkkyrkoramen ger de möjligheter som behövs för att bemöta denna
skiftning, om den aktivt synliggörs på rätt sätt. Grundbulten i
resonemanget blir därför att aktivare bejaka
tillhörighetsreligiositeten, att värna om kyrkans kontaktyta till de
breda folklagren och framför allt förnya tänkandet kring denna
verksamhet.
Frågan är om den insikten också borde föras från en diskussion om
dopkyrkan till nattvardskyrkan, och ges organisatoriskt utrymme. I
dessa diskussioner är Björkstrand inte så tydlig. Enhetstänkandets
styrmekanismer, bland annat parokialprincipen, framhålls stundom på ett
sätt som kanske inte riktigt balanseras av de potentiella möjligheter
som mångfalden eller samtidens förändringstendenser aktualiserar och
möjligen kräver. Den likriktande, centrala styrningen bör åtminstone
utmanas seriöst, helt enkelt för att gränserna för individualismens
mångfacetterade tryck inte följer uppdelningen mellan den
symboliserande dop- och nattvardskyrkan.
Be på svenska
En högst rimlig förklaring till Björkstrands återhållsamhet finns – med
rätta – i det medvetna historiska perspektivet. Folkkyrkotanken
kombineras därför momentant med en inkarnationsteologisk insikt om att
de sammanhang vi lever i är de konkreta sammanhang i vilken Guds
närvaro kan formuleras. Detta uttrycks med en stark medvetenhet om det
svenska språkets sammanhållande betydelse för livet i en
minoritetsställning. Folkkyrkotanken stöder därför de
identitetssträvanden som möjliggör att det går att samlas till
gudstjänst, samlas till bön, sjunga psalmer, lovsånger och möta
medmänniskan i hennes hela brokiga mångfald – på svenska. Visst kan man
tro och leva för, i och med Gud på annat språk än svenska, men utan ett
språk går det inte. Och utan sammanhållande institutionella ramar blir
det svårare att göra det på det språk som man lärt sig att be på.
Framtidsarvet kräver fortsättningsvis ett gott sinne för balansgång –
vem som har kapacitet att anta det ansvaret blir under året blir den
stora frågan.
Skribenten är docent i systematisk teologi vid Åbo Akademi