Och där bör diskussionen definitivt också föras. Ahlberg gjorde det genom att skriva en debattartikel i Helsingin Sanomat.
Det centrala i artikeln formulerade Ahlberg genom att understryka att tvåspråkigheten är en nationell angelägenhet. Den berör alltså alla finländare och hela Finland.
Tvåspråkigheten är alltså inte en fråga för endast svensktalande finländare eller för finlandssvenska institutioner. Tvåspråkigheten är en fråga för alla finländare.
Hufvudstadsbladets ledarskribent Björn Månsson skrev för sin del en ledare om temat under rubriken ”Svenskarna i andra partier än sfp kunde spela en roll, men gör de?” (11.1).
Han anknyter också till Ahlberg och konstaterar i sin ledare bland annat att ”tvåspråkigheten som nationell angelägenhet innebär att även andra partier måste vinnas för saken”.
Men efter det konstaterar han att de andra partiernas svaga svenska filialer inte har haft mycket att komma med.
Delvis talar Ahlberg och Månsson alltså om samma sak: behovet av en breddning av tvåspråkighetsarbetet i Finland.
Tonen blir dock olika då de reflekterar över hur det kunde eller borde ske. Ahlberg talar om att göra det med stora majoriteter medan Månsson mera traditionellt väljer att fortsätta med att framhålla sfp och med att kritisera svensktalande i andra partier för deras oförmåga och ringa betydelse i detta sammanhang.
Erfarenheterna från kyrkliga sammanhang, såväl lokala och regionala som helhetskyrkliga, talar för Ahlbergs sätt att närma sig utmaningarna.
En av dem är att göra den finskspråkiga majoriteten medveten om den svensktalande befolkningens verklighet. Det kan den helt enkelt inte känna till utan aktiv information och upplysning.
Majoriteten tar säkert villigt emot information och upplysning om det sker i en förtroendefull, positiv atmosfär. Om det däremot sker i en atmosfär som förgiftats av gliringar och anklagelser upplevs också saklig information lätt som sur kritik.
Till denna del har vi som talar svenska och vill slå vakt om vår kultur orsak att fråga oss själva vilket vårt bidrag har varit och är till att skapa en bra atmosfär. En atmosfär där vi genuint och fullt ut kan berätta om oss själva, våra intressen och våra behov. Ett klimat där vi har sett till att också de som inte delar vårt språk och vår kultur vill vara med och göra förhållandena ännu bättre.
För att detta ska kunna förverkligas förutsätts en stark och sund identitet både hos de svensktalande, de finsktalande och i allt högre grad hos de tvåspråkiga. En del av utmaningen är därför att vi alla stärker varandras självkänsla.
Också den utmaningen klarar den bäst av som ser sina medmänniskor som medarbetare i projektet att skapa ett ännu bättre fungerande tvåspråkigt land. Ett land där det är självklart att respektera och högakta varandra oberoende av vilket språk man talar.
Om den inställningen är den förhärskande kan vi alla räkna med en positiv utveckling också i frågan om tvåspråkighet. Och det gäller både lagstiftningen och hur den omsätts i praktiken.
Detta gäller hela samhället och därmed också kyrkan, där strukturreformen också gör språkfrågan aktuell.
Det finns en oro för vad som på lite längre sikt händer med de svenska församlingarna, och därmed med Borgå stift, då de uppgår i finska samfälligheter som hör till finska stift.
Med en finlandssvensk kyrkotillhörighet på närmare 85 procent säger det sig självt att det som händer med de svenska församlingarna och med det svenska stiftet har konsekvenser för Svenskfinland och för de svensktalande i Finland.
Därför är det viktigt att också den kyrkliga verkligheten beaktas då språkfrågan diskuteras. Och därför är det viktigt att också de kyrkliga beslutsfattarna – oberoende av modersmål – aktiverar sig i diskussionen.
Till alla delar blir slutresultatet bäst om vi arbetar fram det tillsammans.
Stig Kankkonen