Kärleksbevis
"Kärleksbevis till att fylla ett hjärta till bredden... är orsak nog, att dö för denna sång!"
brukade texten lyda i en av de lovsånger vi sjöng på ungdomssamlingarna. För mig förblir kärlek ett diffust tema. Otaliga gånger talas om kärlek i Bibeln, men hur ska denna kärlek komma till sin rätt i vardagen?
Vad innebär kärlek? Är det att överse med någons felsteg? Att avstå från att klämma åt någon som man, mänskligt sett, skulle ha all rätt att klämma åt? Kärlek är, enligt mig, i första hand att ha en "kaveris" attityd En kaveri är ju i regel beredd att överse med, eller i varje fall förstå, ens brister och felsteg - om det är en bra kaveri, vill säga.
För numera väcker, av någon anledning, ordet "kärleksbevis" en motvilja i mig. Kärleken ska väl vara tydlig och läkande nog i sitt uttryck såsom den är? Inte ska den väl behöva "bevisas?" Men som så många andra lovsånger, är sången jag ovan reciterar överdriven och dramatisk. Att "dö för denna sång" har säkert varit avsett att låta som någonting underbart. Men jag kan inte annat än uppfatta det som ett krav. Någonting motbjudande. Vad som för mig är orsak att dö för någonting överhuvudtaget, önskar jag själv få definiera - om det nu går så långt att det valet blir aktuellt. Lovsångerna kan nämligen inte infånga mitt hjärtas hemliga längtan.
För till vad nyttar ett "kärleksbevis", om så uttryckt i en sång, som man måste vara beredd att, symboliskt eller verkligt, "dö", för? Jag önskar möta en Gud som vill vara mig nära här i livet. Inte enbart i dödens sken, eller i vanmaktens. En Gud som inte avkräver mig lojalitetsbevis i någon form, utan som räknar med mig för att Han i så fall känner mig.
14.1.2009 kl. 00:00