Det börjar redan med första söndagen i advent, den första söndagen i det nya kyrkoåret. Då rider timmermanssonen Jesus från Nasaret in i det ockuperade Jerusalem på en åsna och mottas med den konungsliga hälsningen Hosianna.
I den bilden är det egentligen ingenting som stämmer.
En kung kommer inte ödmjukt ridande på en åsna utan sitter förmodligen mycket självmedveten på en stridshäst med full mundering. Han kommer inte heller ensam utan i sällskap av ett stort följe likaså mycket självmedvetna beledsagare.
Det är en sådan man kan hälsa med Hosianna, som är en bön om hjälp och frälsning. Det är ju en sådan som har den makt och de medel som behövs för att hjälpa.
Rimligare blir det inte av att julens budskap om världsalltets Herre tar formen av ett litet barn i ett stall, omgiven av en pappa som mänskligt sett inte är hans pappa och en mamma som fortfarande är jungfru. Alla omgivna av lukter och läten som finns i ett stall med djur av olika slag.
Sedan kommer herdarna till stallet och som pricken över i-et kommer män, som påstås vara visa, med dyra gåvor till det lilla barnet. Också de vänder sig till honom som man vänder sig till en konung.
I över 2000 år har historien om hur Gud tog mänsklig gestalt återberättats från generation till generation. Genom 2000 år har berättelsen inspirerat miljontals människor, gett dem hopp och mod, tröst och glädje.
Miljontals människor har stämt in och stämmer in i de hosiannarop som först skallade på gatorna och mellan husen i Jerusalem.
Historien har visat att bönerna om hjälp riktades till rätt person, till den osannolika konungen på en åsna, till det lilla barnet i krubban.
Det är där hjälpen har funnits och det är där den finns också i dag.
Som vi vet förbyttes hosiannaropen snabbt till krav på att judarnas konung skulle korsfästas. Den som man tidigare vänt sig till med bön om hjälp sågs förmodligen som något av en förrädare. Där man tidigare hade sett en hjälpare såg man en förrädare.
Besvikelsen gällde inte det som hade lovats, utan det att de förväntningar som hade ställts inte hade infriats. Besvikelsen gällde med andra ord löften som aldrig hade getts.
Det finns mycket i detta som vi skulle göra väl i att komma ihåg.
Vem, vilka eller vad är det vi vänder oss till med våra böner och ibland till och med rop på hjälp? Är det sådana som verkligen kan hjälpa eller sådana som endast ger ett sken av att kunna det?
Vad är det egentligen vi ber om? Är det sådant som vi verkligen behöver eller är det sådant som vi helt egoistiskt bara vill ha?
Och vad är det vi blir besvikna på? Är det kanske det att vi inte får exakt det som vi förväntat oss trots att det vi får är bäst för oss, men på något annat sätt än vi hade tänkt och föreställt oss?
Det kristna budskapet om Gud som blev människa i Jesus Kristus, och med honom ger oss allt, visar var hjälpen finns.
Frågan är om vi söker hjälpen där, eller om vi väljer att söka den på annat håll.
Kyrkpressen tillönskar alla en Välsignad jul!